Håkan Eriksson, Almega, påstår att jag beskriver lokal lönebildning som den inte ska fungera. Det stämmer på sätt och vis, men vill påstå att det är så lokal lönebildning i dag i många fall fungerar.
Lokal löneförhandling är orättvis och ger orättvisa resultat. Lönesättande chefer är vanliga människor och inga experter på att tolka de anställdas ord så därför blir det ofta så som jag tidigare skrivit de som har de vassaste armbågarna och bästa munlädret som får ut mest. Dessutom om jag jobbat många år på samma ställe och inte orkar lika mycket när jag blir äldre, ska jag då ha lägre lön än mina kollegor? Nu innehåller tjänstesektorn såväl tjänstemän som arbetare som utför jobben och det som jag ivrar för, solidaritet, avser jag framförallt inom LO-sektorn.
Det är fina ord som Håkan Eriksson skriver om hur individuell lönesättning ska ske men man behöver inte vara expert för att se att verkligheten ser annorlunda ut.
Jag är medveten om att vissa delar av LO-förbunden hakat på lokala löneförhandlingar men är övertygad om att om man gör en utvärdering så kommer man att återgå till centrala förhandlingar. Det är långt ifrån alla fack och arbetsgivare som med stöd av sina respektive medlemmar är överens, som Håkan Eriksson skriver. De centrala förhandlingarna ger som tidigare påpekats endast minimilöner vilket det inte finns något hinder att gå över. Jag har själv ingått i en central förhandlingsdelegation, och den pågick som Håkan Eriksson påpekar mycket riktigt i Stockholm men hela landet var representerat. Den hade säkert gett samma resultat om den varit i Visby eller någon annanstans. Det är personerna och inte platsen som avgör. Centrala förhandlingar är inte detsamma som centralstyrda förhandlingar.