Helt som väntat blev jag föremål för Lördags-Jennys senaste betraktelse. Lika väntat försvarar hon där med naiv emfas allas rätt till ett dåligt språk. Och visst har hon sin rätt att skriva torftigt med "skit" och "jävel" som pålitliga byggstenar. Det blir ändå så bra, att hon får "rysningar i hela kroppen" av stolthet och självbeundran, som hon berättade om i ett tidigare alster.
"Eller anser du att hela tidningen ska vara fylld av kluriga och underfundiga små dikter?" frågar hon mig med en logik i nivå med språket.
För säkerhets skull får jag väl säga, att jag inte anser så. Fyller man en hel tidning med dikter, så blir det ju en diktsamling, som Jenny kanske har hört talas om. Och nog finns det väl alternativ. Som ett exempel kan jag ju nämna stilisten Magnus Ihreskog som kontrast till Lördags-Jenny. På Gotlänningens ledarsida skriver ibland unga kvinnor i Jennys ålder läs- och tänkvärt utan att jaga popularitet genom att vulgarisera språket.
För populär "bland kidsen" är säkert Lördags-Jenny och därmed på sitt sätt en tillgång för tidningen. Det blir ett slags pressens dokusåpaeffekt. Hon binder säkert upp de många som saknar egentlig och seriös uttrycksförmåga, men finner tröst i att man utan sådan faktiskt ändå till och med kan bli krönikör.