Nej, det var inte bättre förr, när arbetarbarnen hukade inför upphöjda katedrar, och skolläraren hade makten i sin hand istället för pedagogiken. Men det fanns en tid när även de mindre skickade fick del i skolutvecklingen, och när skolan strävade efter att kompensera för utanförskap och efter att ge likvärdiga förutsättningar.
Sedan början av 90-talet har reformer staplats, som leder oss bort från den målsättningen. Kommunaliseringen medförde olika villkor i olika kommuner. Det fria skolvalet och friskolereformen har ökat polariseringen mellan skolor. Det pedagogiska och sociala utbytet mellan heterogena elever har minskat. Skillnaden i resultat mellan olika skolor har ökat. Vi håller på att skapa ett nytt proletariat och nya klasskillnader. Läraromflyttning förstärker utvecklingen. Vi önskar lärare till utsatta skolmiljöer, men i verkligheten byter läraren skola - förhandlar upp sin lön - och söker sig till ”bättre” områden.
Ett av grundfundamenten för en skolas utveckling är lärarnas samarbete. Reformer som äventyrar det samarbetet blir därför mycket destruktiva. Förstelärarreformen - ogenomtänkt och otydlig - utgör ett omvittnat exempel i den kategorin. Och hur många pedagogiska ögon har vi inte samarbetat med bland lokalvårds-, vaktmästar- och måltidspersonal.
Nu är de upphandlade för lägsta kronan och tillåts inte längre vara en resurs i barnens utveckling. Samarbetets framgångskoncept går efterhand förlorade till men för arbetsmiljön. Samtidigt ökar lärarnas administrativa arbetsbelastning och redan nu söker sig allt för få till lärarhögskolorna.
Det finns de som tror att hela lösningen ligger i mer ordning och reda. Några av dem kallar på den auktoritära skolläraren.
I samhället växer oroligheterna i utanförskapsområden. Fattigdom, arbetslöshet och bostadssegregation göder där känslor av hopplöshet, när vuxenvärlden har svikit, och när skola och samhälle inte förmår kompensera för den utvecklingen. På samma sätt kommer barn och ungdomar i skolan att vädja om att bli sedda.
Den pedagogiska utmaningen ligger inte i auktoritära missgrepp utan i förmågan att se de enskilda barnen, i att ha förståelse för deras bakgrunder och vidta åtgärder som främjar deras utveckling.