Mötesfesten i världsarvets Almedalen har kommit igång. Det är så ofattbart mycket sändande från scener, i paneler, på båtar, i kaféer, i spegelsalar och i en aldrig tidigare skådad skala. Nu är det ju frågan om det sker på det, som Ola i Västerbotten kallade, målfolkets språk. Ropar man in i dimman utan själv lyssna lite på hur det uppfattas? Hur kan man få till mer dialog kring de utmaningar som ännu inte är lösta? Är frågan fri eller bara satt på vänt tills tiden är ute?
Jag får en upplevelse av att många har överskott av svar i ryggsäcken att erbjuda men talar man målfolkets språk och hör man deras frågor? Samtala går ju - också.