Man bor inte i ett friluftsområde
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den fulaste plats på jorden som jag har besökt är Aiya Napa på Cypern. Min goda vän, som var där på sextitalet sade att då var Aiya Napa värt ett besök, men nu finns där överhuvudtaget vare sig natur eller kultur. En gång lyckades jag få syn på en smal utsikt mellan husen över Medelhavet. Jo, det fanns promenader i skuggan av de stora hotellen utefter stranden. Och några få gamla hus var inträngda mellan de allra gräsligt fulaste näringsställen man kan föreställa sig. Cinque Terra vid Genua och Rapallo vid italienska Medelhavskusten var däremot mycket vackra. Husen var sevärda, utefter kustbergen och högre upp i bergen slingrade sig tre parallella vandringsleder med underskön utsikt över Medelhavet. Man kom genast ut i naturen och orkade man inte gå så långa sträckor kunde man ta tåget och i vissa fall båt från by till by och där se såväl kultur som natur. Jag kan inte minnas att jag såg ett enda fult hus, bara vacker gammal arkitektur.
Nu vill kommunen tillåta bebyggelse på Hällarna söder om Visby. Men vart ska de som kommer att bo där och vi andra som bor här i Visby gå för att komma ut i naturen? Vilka vandringsleder i orörd natur har vi med utgångspunkt från Visby med utsikt över Östersjön? Ett friluftsområde bor man inte i, det går eller cyklar man till och vandrar omkring i.
Kerstin Falk