Socialdemokraterna i Sverige försöker nu göra det kommunisterna i Sovjet misslyckades med i 70 år: att driva bort religionen från det offentliga rummet.
Kampen har tidigare stått kring skolavslutning i kyrkan. Jakob, skolpräst på Säve, påstod att han sa: ”Jag vet att jag inte får säga: Gud välsigne er! Så då säger jag inte det.”
Nu vill man förbjuda alla friskolor med någon religiös anknytning. Präster och imamer kommer kanske inte att sättas i fängelse som i Sovjet, men man kan komma långt med lagstiftning, trakasserier och höga bötesbelopp.
Jag var i Leningrad 1971. Den väldiga Isaks-katedralen var en avskalad stengrotta. Jag var i S:t Petersburg 2008. Isaks-katedralen strålade återigen i sin gyllene ortodoxa glans.
Allt hade funnits bevarat genom revolution och världskrig.
Nu citerar jag Bo Brander, präst i Svenska kyrkan: ”Överallt i vår värld anbefaller sig människor i Guds omvårdnad, Guds skydd och vädjar om Guds hjälp.
Han må sedan vara judarnas JHWH, den kristne treenige guden, muslimernas Allah, hinduernas Vishnu, Brahma eller Shiva, naturens stenar och träd eller egentillverkade gudar.
Det må vara tillvarons första orsak i enlighet med Aristoteles mer filosofiska primum movens, ’den förste röraren’ ...”
Gudstro, religion, är en del av all mänsklig kultur. I Sverige numera nöjer sig de flesta med Mammon, penningens gud.
Men i ett gammalt kristet land är kulturen byggd på Bibeln, på kristna värderingar och kristen syn på livet och världen. Stora grupper människor har flyttat hit med helt andra kulturella och religiösa värderingar. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ger alla rätt till sin religion, även barn.
Man kan diskutera och kanske i lag förbjuda religiösa uttryck. Får en muslimsk man här ha mer än en hustru? Vill vi ha minareter med böneutrop?
Men man kan inte förbjuda att människor fortsätter att leva med sina traditioner.
Sverige var en enhetskultur. Ännu för 60 år sedan var morgonbön och två timmar kristendomskunskap i veckan självklar i skolan.
Nu är vi ett mångkulturellt samhälle och måste förhålla oss till det. Att förbjuda skolor med religiös anknytning lär strida mot EU-rätten.
För en del av vår politiska elit betyder det visst ingenting att skära av kommande generationer från all kunskap om den bibliska bakgrunden till så mycket i all västerländsk konst och musik.
Hur kan man förbjuda föräldrar att sätta sina barn i en skola som utom den nationella läroplanen också förmedlar kunskap om både den tro och den kultur som är deras?