Mer och mer mobbning
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I stort bottnar det i samma sak - förakt för dem som vill något och står för det. De som sticker ut av någon anledning kan inte lagommänniskor acceptera. Helvetet tar form av menande blickar, humorbefriade skratt och glömda upplysningar. Ibland även övertydliga upplysningar.
Om chefer hade relevanta utbildningar och bra erfarna coacher skulle vi inte må som vi mår.
Det är skrämmande att se hur rädda chefer undgår att agera - eller agerar planlöst - för vår skull.
Vi är ju redan i underläge och blir kvar där då cheferna inte har kurage att erkänna fel och brister i sitt förfarande.
Det borde vara allas vår rätt att få signalera, berätta och bli respekterade istället för ironiserade. Vi har trots allt rapportörer som i all välmening berättar vad som sägs när vi inte sitter med.
Tyvärr är dessa rapportörer själva så rädda för ingen vill ju hamna där vi redan befinner oss.
Den enes bröd den andres död heter det. Så passande ibland i vår kommuns hierarki där man smeker uppåt och spottar nedåt.
Så snälla ni som läser det här: tänk över själva hur just ni skulle kunna ändra tillvaron för oss som upplever utanförskapet. Ett telefonsamtal eller ett postat kort kanske kan lysa upp vår tillvaro. Det allra bästa är förstås att våga vara medmänniska och säga ifrån- eller stå för att man ångrar sig. Vilken makt ni har att förändra livet för någon som hamnat i kylan.
Kramar till alla chefer, medarbetare som tiger och samtycker och till er som vågar visa värme.