Miljörörelse och kvinnofrigörelse
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den offentliga sektorn är kvinnodominerad, men om man slår vakt om denna blir resultatet bara att man permanentar könsuppdelningen på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna, kommuner och landsting, kommer alltid att försöka begränsa löneutvecklingen för sina anställda - höjda sjuksköterskelöner är en dyr historia. Endast genom initiativ inom näringslivet och kvinnligt företagande får kvinnorna den betydelse för samhällsekonomin som kan leda till verklig jämställdhet, och kvinnor kan, det har de tydligt visat. Muhammad Yunus och Grameen Bank liksom Percy Barnevik med sina mikrolån till fattiga kvinnor som visar företagsamhet gör förmodligen större nytta för mänsklighetens framtid än miljörörelsen med sin nuvarande inriktning.
Att det finns fler kvinnor i bolagsstyrelser kan vara önskvärt men det bör inte ske genom kvotering, vilket tycks mig vara detsamma som att ge upp den verkliga kampen.
Påståendet att könsskillnaderna är sociala konstruktioner tycks mig dödfött, helt enkelt därför att det inte kan vara sant. Det finns klara bevis för skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor, vilket på intet sätt betyder att kvinnorna är underlägsna på själsförmögenheternas område. Det kan till och med vara så att naturen har försett kvinnorna med särskilda förmågor så att de kan hävda sig mot mannens fysiska styrka och vilja att dominera.
Flickor är mer känsliga för vad andra tycker än pojkar, och som lärare upplever man att de gärna försöker se efter på lärarens reaktion för att utröna om de har svarat rätt på en fråga. Jag minns en flicka i gymnasiets årskurs ett som hade just detta beteende. En gång, när hon hade svarat rätt på en fråga låtsades jag se oförstående ut. Flickan ändrade sig och gav ett annat svar vilket jag underkände. Klassen i övrigt försökte med nya förslag, men ingen upprepade det först givna korrekta svaret. "Men hur ska det vara då?" frågade eleverna otåligt, varpå jag gav svaret. "Men det sa jag ju", utbrast flickan. "Javisst gjorde du det", sa jag, "men du höll inte fast vid det utan ändrade dig. Du ska inte titta på mig för att få veta om du har svarat rätt eller ej. Det ska du veta av dig själv." Många år senare kom en parant dam fram till min frus och mitt bord i restaurangen på Gotlandsfärjan. "Det var du som lärde mig tänka", sa damen och berättade att hon numera var socialchef i en kommun utanför Stockholm med en budget på 90 miljoner.
Jag vill inte rekommendera den metod jag använde, eftersom man lätt kan råka såra en elev djupt, och det får en lärare inte göra. Men jag hade först byggt upp ett grundmurat förtroende mellan mig och eleven och jag iakttog stor varsamhet med både kroppsspråk och tonfall, när jag gav henne min förklaring.