Det är skrattretande men ändå positivt att Socialstyrelsen äntligen har fattat hur undermåligt stöd psykiskt sjuka får! Det är klart att man hamnar mellan stolarna när landstingen betalar för sjukhusvården men sedan förväntas kommunerna ta hand om den som blir "utslängd" från deras överbelastade avdelningar.
Resultatet blir att kommunen inte har råd att ge denna människospillra rätt vård och därför anses det "lämpliga" vara att "slänga in" även unga människor på billiga vårdhem och så är saken biff! Men resultatet blir ju att personen i fråga hamnar i kläm och om de har otur hamnar på ett direkt olämpligt vårdhem där de inte klarar av sin uppgift. Resultatet blir då att ens självdestruktiva beteende som uppkommer när man tappat hoppet förvärras, att man åker som en jojo fram och tillbaks mellan psyk och detta vårdhem och kommunen lovar oavbrutet att de ska fixa boende "om två år".
Men vad som är så märkligt att dessa utlovade två år minskar inte med tiden utan livskvaliteten för en ung patient bara minskar i takt med att det sätts in medicin efter medicin och man blir av med lägenheten och hoppet om att leva. Många dör på dessa vårdhem.
Jag är en som överlevde men det var bara en slump att jag stötte på världens bästa sochandläggare, min ängel Hilda Barnard!
Hade inte hon varit hade jag varit död. Nu har jag fått rätt diagnos och har ett fantastiskt liv på ett perfekt LSS-boende i stan.