Läste en insändare där vetenskap och religion ventilerades. Mannen i insändaren beskriver sej som inte särskilt religiös, men tycker det är intressant och underhållande att besöka kyrkan ibland och att det finns mycket att reflektera över både historiskt och filosofiskt.
Vi upplever kyrka och tro på olika vis och det är bra, hade varit värre om den inte berört.
Kyrkan för mej är en plats för trygghet och eftertanke. Där möter jag mej själv precis som jag är. Jag vet att min Herre är med med mej, in i minsta skrymsle, ser in i min minsta vrå, finns ingenstans jag kan gömma mej.
Jag vet också att jag är älskad precis som jag är, med alla fel och brister.
Detta att tro, kommer inte bara farande med en gång. Ju mer jag får lyssna till det som står i bibeln, som verkligen får mej att tänka till, om hur jag beter mej och bemöter mina medmänniskor, desto mer känner jag att jag behöver detta.
Det får mej att utvecklas och fostras till att förhoppningsvis bli en bättre och ödmjukare person. Det är många visa ord som står i vår Bibel, den bästa lärobok man kan hitta.
Kan sitta i kyrkan och tycka så synd att inte fler kommer på söndagarna.
Det talas om att kyrkan behöver komma närmare folket, men vadå, det är ju vi allesamman som är kyrkan, det är vi som gör vår kyrka till vad den är.
Som i andra situationer kan jag tänka att vi sitter hemma vid köksbordet och gnäller och tycker att så och så ska det vara. Där kan vi inte påverka någonting, utan det är när vi kommer samman och hjälps åt, som vi kan få ett framåtskridande. Ibland kan jag tänka: "Stackars gamla kyrka, hur värdesätter vi dej"?
Du har stått där i många hundra år, en trygg medelpunkt i vårt samhälle. Jag kan se människorna vallfärda till kyrkan i tiderna som varit före oss och nu är det några stycken, utom vid speciella tillfällen.
Jag sätter mej inte till doms över någon, var och en gör som man vill och jag är inte fanatiskt religiös.
Det som fått mej att tänka till och få skrivklåda igen, är att vid två tillfällen, senaste månaderna, har det varit så många besökare i vår kyrka.
Första gången var vid återinvigningen, när biskopen deltog, andra gången var nu i söndags när vår biskop höll sin avskedspredikan.
Det känns så mäktigt att höra orgeln och alla dessa röster som sjunger våra gamla psalmer.
Vi har alla ett stort ansvar att hjälpa till att förvalta och hålla vår kyrka levande.
Just nu känner jag mej som om jag predikat, men det överlåter jag till vår präst.
Som i alla andra sammanhang, vet jag att om vi hjälps åt att hitta olika lösningar, så kan mycket uträttas.
Till sist, för min del får vetenskapen ha sina teorier, jag vet att min Gud finns, jag behöver inte se för att tro och bevis får jag dagligen.
Jag försöker inte skuldbelägga någon, var och en har sin tro, och man gör som man vill, men ibland måste jag lufta mina tankar.