Jag blev inbjuden av Lärarnas Riksförbund till ett möte som skolledningen på Gotland kallat samtliga gymnasielärare till.
Utbildningschefen Jan Holmqvist höll ett 45 minuter långt anförande om skolans budget och de besparingskrav som åvilade honom. Han nämnde bland annat undervisningsgruppernas storlek, och han ville höja genomsnittet från 17 till 18 för att att spara lärartimmar.
Jag satt själv som expert på Kungliga Skolöverstyrelsen för drygt 40 år sedan med just sådana problem som mitt uppdrag, och med fritt val av skola, ämnen och kurser och maximalt 32 elever per undervisningsgrupp bör genomsnittet bli (1+32)/2=16,5, alltså nästan exakt den storlek som enligt Holmqvist gäller för regionen.
Denna formel visade sig stämma utmärkt med verkligheten, särskilt vid större enheter. Det betyder, att det knappast är möjligt att höja gruppstorlekarnas genomsnitt utan ingrepp i elevernas fria val.
En mycket stor post som Holmqvist nämnde var lokalhyrorna. Dessa innebär betalning från en enhet inom regionen till en annan, och det tycks mig egendomligt, att skolbudgeten ska belastas med hyror för lokaler som byggts för skolans räkning. Dessa belopp bör granskas. I vad mån spökar här fiktiva så kallade marknadshyror för lokaler för vilka det kanske inte finns någon marknad i verkligheten?
Och sparsamhet inom administrationen? Det är kanske andra förvaltningar än skolans som anlitat dyra konsulter på Gotland?
Många debattörer anser att den svenska skolan befinner sig i djup kris. Lärare lämnar yrket på grund av hög arbetsbelastning och dålig lön, och de bästa studenterna undviker att söka sig till lärarutbildningen. Bland de ännu verksamma utbreder sig håglösheten på grund av ständig kritik och anvisningar om hur de ska utöva sitt yrke. Som alla andra behöver lärarna bekräftelse på värdet av sitt arbete. Lärarnas kreativa självständighet förkvävs, God pedagogik utövas i klassrummet genom kommunikation med eleverna och sådant kan inte pressas fram uppifrån.
I detta läge kräver man reglerad arbetstid. En undervisningstimme kräver ständig uppmärksamhet, och det är därför nödvändigt, att läraren själv kan disponera sin övriga arbetstid för skrivningsrättning, förberedelser och vidgande av sitt kunnande. Man tycks inte ha uppfattat, att en av de viktigaste anledningarna till stress och vantrivsel inom skola, vård och äldreomsorg är arbetstagarnas brist på inflytande över sin egen arbetssituation.
Från Jan Holmqvists sida fick vi dessutom höra ständiga påpekanden om vad som enligt hans mening bör vara i fokus för undervisningen, vidare tal om ökad produktivitet, ett minst sagt missledande ordval som dåligt beskriver vad undervisning går ut på.
De som ska lyfta skolan är de nu befintliga lärarna. De behöver arbetsro, uppmuntran, stöd för fortbildning men inte anvisningar om hur de ska utöva sitt yrke. Jan Holmqvist gör precis tvärtom. Hans syn på läraryrket ter sig hopplöst föråldrad och det är anmärkningsvärt, att han tycks sakna förståelse för yrkets krav.