Någon måste syna rehab
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så körde vi in på infarten till Rehab. Chauffören och en annan person sade bryskt "var bara tyst".
Vidare upp till avdelningen, bryskt lagd i sängen. Jag frågade var signalen satt. Ur funktion, fick jag till svar. Jag frågade en gång till, och då var den i funktion.
Jag frågade om radion. "Det har vi ingen" blev svaret första gången.
Frågade igen. Nu kom de med en apparat som såg ut som en sula. Tryckte man örat mot den kunde man urskilja P4. Tur att jag inte är döv. TV fanns i matrummet.
Min rumskamrat använde rummets enda tvättställ. När jag kollade med vatten i kom det upp allsköns bråte genom ventilen. Eftersom jag sökte en plats att ställa min eltandborste på sökte jag vidare och hittade ett eluttag bakom min säng. Bra. Men senare kom två personer. De talade över huvudet på mig och ifrågasatte om det var lämpligt att ha den där. Jag undrade varför de inte frågade mig. De tittade lite överlägset på mig och gick.
Sedan var det mat, skynda, skynda. Vi mitt bord satt två till synes sympatiska män. Personalen slevade upp mat på tallrikar. Ut på borden, fort, fort. Herrarna var tystlåtna, men inte jag som ville ha en middagskonversation i all enkelhet. De log men lyssnade inte.
När de slevade upp mat till mig protesterade jag. "Kan jag inte få bestämma själv? Jag är inte förtjust i lingonsylt till mat".
"Ät", var svaret jag fick. Vid det andra bordet satt tre män och min rumskamrat. Rumskramraten var nöjd och kvittrig: "god mat, god mat" (det var inget fel på maten). Jag frågade min rumskamrat var hon bor när hon inte är på rehab. Hon skakade på huvudet, visste inte.
Toa fanns i korridoren. Jag fick lov att rengöra den innan jag kunde använda den. En manlig patient hade varit där före mig. Jag var rädd om mitt knä. Det är så här sjukhussjukan sprids. Tvättstället var i samma skick som det på rummet.
Kvällen innan jag gick hem somnade jag tidigt. Vaknade av att någon gapskrattade. Jag trasslade mig undrande upp med mitt knä. Skrattet kom från nattsköterskan, som fortsatte att vara högljudd. Hon kom fram och presenterade sig. Efter det att hon gått tillbaka in i sjukrummet blev det tyst.
Morgonen efter talade jag om att jag bestämt mig för att åka hem. Jag fick till svar att jag måste tala med doktorn först, och det vid 16-17-tiden. Plockade ihop mina prylar. Korridoren såg tom ut, jag haltade iväg och sa högt "nu går jag". Inte ett ljud hördes.
I trapphuset fanns två hissar, varav en var ur funktion. I den andra fick man inte ha fobi. Jag kände igen mig när jag kom ner tack vare vattengympan på Korpen. Ringde efter sjuktaxi och for hem.
Efter några minuter ringde en skärrad sköterska på dörren. Hon hade fått larm om rymlingen (en distriktssköterska ska täcka hela Gotland under helger). Hon blev lugnad och for iväg till Roma.
På söndagen kom söndagssköterskan.
Jag undrar vad drottningen skulle tycka om rehab. Jag undrar även hur många av de duktiga läkarna och sköterskorna på lasarettet som känner till om detta.
Lasarettet är ett första klassens sjukhus, men någon måste lyfta på locket och syna rehab.
Slite vårdcentral är allt vi behöver.