Det var viktigt, att Anders Behring Breivik fick tala fritt så att vi kunde se hans världsbild och förstå hur den har uppstått. Det bästa hade varit om han hade fått tala helt fritt, utan kommentar eller avbrott. Vi måste få veta hur sådan farlig extremism uppstår hos särskilt unga män och hur vi skall kunna motverka den.
Unga som växer upp mottar dagligen en mängd information, och det är nödvändigt att de sovrar och sorterar bort det mesta. Sorteringen sker från början genom att den unga människan har en auktoritet som hon tror på, och hon tar till sig vad auktoriteten säger och lyssnar inte på andra. Den informationsmängd som en ung människa på detta sätt tar till sig och bygger sin världsbild är mer eller mindre begränsad.
Den information som en sådan som Breivik har tagit till sig behöver inte vara felaktig i enskildheter, det räcker att den är ensidig och saknar balans för att den skall ge upphov till en farligt förvrängd bild av den omgivande verkligheten och leda till extremism.
Allt detta är helt normalt, och det är därför utomordentligt allvarliga frågor det handlar om. Många liberala skolreformatorer trodde på en auktoritetsfri uppfostran, och det var väl därför som de ansträngde sig för att bryta ner lärarauktoriteten och så mycket som möjligt reducera lärarens roll i undervisningen. Detta var efter min mening det största misstaget som gjordes i Sveriges många skolreformer. Man förbisåg, att man inte kunde avskaffa auktoritetstron, den är nödvändig för sortering av informationsmängden, och resultatet blev bara att de unga valde andra auktoriteter, till exempel opinionsbildare som förmedlade en mer eller mindre ensidig bild av verkligheten och som saknade lärarens ansvar för de ungas allsidiga utveckling.
Man borde i stället ha betonat den viktiga frigörelseprocessen, men den kan ju inte påbörjas förrän man tagit till sig budskapet!
Hur motverkar man den ensidiga bild hos unga som leder till extremism? Detta är samtidigt demokratins problem: hur skapar man förståelse för människor från andra miljöer och yrken och deras verklighet? För min egen del var en långvarig beredskapstjänst som värnpliktig infanteriofficer under Andra världskriget utomordentligt värdefull. Själv var jag akademiker, och nu lärde jag känna bönder och arbetare, meniga soldater på de plutoner jag skulle leda vid olika tillfällen.
Det är nätverket av föreningar av de mest skilda slag som ger demokratin dess styrka. I bridgeklubbar, sångkörer, syjuntor, hembygdsföreningar och idrottsklubbar lär vi känna andra människor. I min bridgeklubb till exempel möter jag företagare och tjänstemän, arbetare och före detta militärer, kvinnor och män. Jag lär känna dem, och de upptäcker å sin sida att en akademiker också är en sorts människa!
Det är ett farligt experiment att lämna unga män utan ledning under deras uppväxt. Jag tror inte det har gjorts i något samhälle tidigare. Modern hjärnforskning visar, att konsekvensanalys och impulskontroll utvecklas sent hos unga män.