För några år sedan arbetade jag på Rehab på Korpen. Där fanns framförallt två kategorier av patienter, de som skulle rehabiliteras efter benbrott och de som skulle rehabiliteras efter en stroke.
Arbetsterapeuter och sjukgymnaster (fysioterapeuter) stod för rehabiliteringsschema och uppföljning av patienterna i samråd med övrig personal, mycket handlade om förflyttning och hur de skulle röra på sig. Att kunna och våga röra på sig även fast det smärtar är grunden i rehabilitering. Många är rädda, då kan det behövas levande stöd med erfarenhet som kan stötta och heja på och vet hur de ska belasta
En kanske förbisedd, men viktig del i rehabiliteringen har varit motivation att komma upp till de gemensamma måltiderna. Det har varit många turer kring rehabavdelningen, men nu läggs den slutgiltigt ner.
Nu arbetar jag i hemsjukvården. För en tid sedan gick vi igenom olika måluppfyllelser i olika aspekter av omvårdnad vi är ålagda att tillgodose, där det bland annat stod om nutrition (näring ätande) men också rehabilitering.
Jag blev upprörd över hur kommunen i ena änden lägger ner fungerande verksamheter, samtidigt som mer och mer ansvar läggs över på hemtjänst och hemsjukvård att tillgodose en människas komplexa vårdbehov till billigast penning. Jag vet hur många av våra patienter som saknar de förr fungerande gemensamma matsalarna och nu ska sitta i hemmen och få en micrad portion mat att äta i ensamhet.
Det främjar både somatiskt och psykiskt välmående att motiveras röra på sig, äta lagad mat och träffa andra att språka med en stund. Pengarna som sparas in för ett enskilt stärkt mående är inget som syns direkt i enskilda poster i budgeten, men det gör tyvärr indragna fungerande verksamheter.