På vilket sätt hänger tvingande handhälsning ihop med feminism? Vad är det som gör att en etikettsfråga blir feministisk politik?
Vad är det som gör en invandrares sätt att hälsa till en statsangelägenhet, till en nationell identitetsfråga?
Vad är det som gör det så viktigt för vissa kvinnor att få klämma handen på en manlig muslim?
Om det varit en kvinnlig muslim? Vad hade gällt då? Den politiska korrektheten slår knut på sig själv.
I gamla tider hade vi häxbränning där de utstötta dog av rök, hetta och syrebrist.
Numera röker vi via media ut dem som inte hälsar ”på svenskt vis”!
Dels ska vi anamma multikulturalism och främmande seder bland invandrare. Dels ska de till punkt och pricka följa gammaldags svenska hälsningsseder.
Om inte bestraffas de med social uteslutning!
Ingår det i vår svenska frihet att kräva speciella former av andra för vårt hälsande? Ingår det i vår svenska frihet att tolka invandrares seder och sätt att hälsa som uttryck för kvinnoförakt eller något annat vidrigt?
På vilket sätt har vi ett tolkningsföreträde i det multikulturella samhälle som vi säger ska gälla?
Om jag säger att du uttrycker förakt för mig genom att inte ta mig i hand, hur ska jag då förklara att det i min ”kultur” betyder normal respekt och hänsyn?
Tyvärr är det väl så att det inte bara är miljöpartister som går vilse i den multikulturella spenaten.
Vi klagar på märkliga EU-regler; nu vill många tydligen införa svenska regler för vårt sätt att hälsa på varandra utifrån de hälsandes kön!
Straffsatserna för brott mot våra nationella hälsningsregler har ju redan börjat tillämpas.
Yasri Khans straff innebar att blir utspärrad från politiskt arbete, trots att han som miljöpolitiker valts till sin förtroendepost.
Vågar man ta sig för pannan? Eller uppfattas det numera som ett sätt att hälsa?