I måndags, på reformationsdagen, hade vi hemmabio – komplett med chips och allt.
Det vi såg var inget mindre än ett mänsklighetens steg i rätt riktning. I Lund firades, till minne av kyrkosplittringen för 500 år sedan, en gudstjänst där man bad för försoning, och undertecknade ett dokument om fortsatt närmande mellan katoliker och lutheraner.
Mellan några tuggor och spralliga barn hann jag tänka: det här berör inte bara vår kyrka. Det här berör oss alla. Dig och mig. Varför? För att vi alla vinner på att överbrygga splittringar som skär igenom våra samhällen och hjärtan. Och det gäller oavsett om man är bekännande ateist eller halvsökande moderat.
Den mångfald som finns och alltid funnits inom mänsklighetens alla falanger, inklusive kyrkan, är både en rikedom och en utmaning.
Den vidgar vyer, och ifrågasätter anspråk. Mångfalden framkallar nyfikenhet där broar byggs – och raka motsatsen, med murar som följd. Starka känslor som rädsla spelar in här, men även berättigad kritik mot vissa förhållanden och beteenden.
Inte sällan nämns ordet ”mångfald” tillsammans med ”tolerans för dem som är olika”. Olyckligt nog utgår tanken ifrån någon sorts gräns: jag finns här i mitt lilla liv, sedan närmar sig någon som är annorlunda. Vardagen och relationer påverkas.
Förr eller senare nås en gräns för hur mycket ”annorlunda” jag tål. Det är vad den medicinska termen tolerans innebär.
Tolerans menar något fint, men ordets ursprung missar en viktig del av livet. Nämligen att vi ska vandra, växa och förändras tillsammans. Och det är dit stegen pekade i måndags.
Olika kristna grupper har under långa perioder missat att prata med varandra och istället pratat om varandra.
Det är synd, kan man lugnt säga. Desto vackrare ljuder nu formuleringarna i det gemensamma dokumentet.
”[Vi] bör ständigt låta [oss] själva förändras genom mötet med den andre.”
Och det, kära du, gäller också oss på Gotland. Vi ska mötas över åsiktsgränser. Prata integration, rysskräck, hopp och liv.
Hur kan vi i vår vardag skapa sådana möten? Hur kan vi slå broar mellan grupper i vårt samhälle som aldrig pratar med varandra?
Grupper som lever i samma socken, men ändå i två olika världar, där man via Facebook-sidor och olika nyhetskanaler har byggt upp varsin åsiktsbubbla.
Det är inte bra. Och jag är en del av detta. Så medan jag tittar på påven och äter chips, funderar jag på hur jag kan möta fler som tänker annorlunda, fler som jag kan växa med.
För jag behöver det. Vi behöver det.
Happy Reformation Day.