När röken efter Almedalen lagt sig
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inte ens med god vilja, kan de som Sara trollband i ruinerna stanna. Möten ansikte mot ansikte ersätts av mobiler, mejl och ansiktsboken.
Två saliga fåglar sjunger och mer humana par twittrar passionerat. Budskap har spelats ut av ivriga män, för att inte tala om alla dessa kvinnor.
Nu behöver nog inte nattvardsgästerna trängas i kris bland vindlande gränder, på väg till Alexanders pappas arbetsplats.
Sommarnattens leende bärs hem av en och annan partihandlare, även om några kanske stannade till sista parets berörande locktoner i grönt.
De hitresta har även fått höra om scenerna ur ett äktenskap där den yttre hetsen påträngande fått råda.
En del tryckpappersmakare hummade om att en annan larmade och gjorde inte som man borde, utan mer sig till.
Nej, det händer nog inte här. Det vore ingen klyftig politik. Gycklarnas kvällar är över. Vi har fått en lektion i kärlek (med betyg), en nära livet upplevelse och en kvinnodröm. Nu är det tid att plocka smultron i stället.
Röken har lagt sig och vi har då dessutom lärt att pengar inte osar illa. Allt detta kommer kanske att ske igen - i landet som går före, "in the land of opportunity" och till förtrollande musik på flöjt. Ännu är det långt till höstens försonande tid, men det får nog komma i ett tredje papper från Fårö. Kanske när timmen för ulvens tassande kommer- skam den som ger sig. Ingmar personligen, gjorde det inte. Inte ens när havet låg blankt som ett nybonat golv, ungefär såsom i en spegel...