Jag har en funktionsnedsättning, min hörsel!
Det jag vill skriva om är den frustration jag känner av att inte ha tillgång till det jag hade fram till 2002.
Då och där gick gränsen för det utanförskap jag blev varse genom att inte längre höra, höra det jag tidigare kunde!
Jag blev patient i hörselvården på Gotland 2002. Har sedan dess haft tillgång till den utomordentligt goda hörselvård som fanns där närhelst jag hade anledning att bruka den. Jag blev kontaktad av Hörcentralen, som det hette då, med jämna mellanrum, med byte av hörapparat med mera. Jag uppmanades att ta kontakt när jag kände behov.
Utöver de hjälpmedel som hörselvården bistod med skaffade jag sånt som gjorde mitt (hörsel-) liv bättre.
Jag köpte för egna medel hörapparat som tålde fukt som jag använde i träningssammanhang.
Svårigheter att telefonera löste jag med icom och Com pilot som funkar genom en dosa som hänges runt halsen och kommunicerar via Bluetooth.
Jag undersökte möjlighet till Cochlea-implantat men min hörsel var inte tillräckligt nedsatt för en sådan åtgärd. Jag lämnade mitt jobb i förtid på grund av svårigheter med hörsel-kommunikationen.
Jag gick i terapi i 16 månader för att förstå att jag hade den hörsel jag hade och ingenting annat!
Mitt liv har krympt i en omfattning som jag (hade) har svårt att hantera, mitt umgänge med människor har blivit allt mindre.
I min närmiljö finns dock acceptans att ”det är som det är” vilket underlättar för mig i min vardag.
I kontakten med hörselvården hade jag ett gott förhållningssätt fram till hösten 2016! Då blev jag uppmanad att vänta på kallelse när jag under en längre tid känt att mina hörapparater inte gav mig det stöd jag behövde och därför ringde och försökte få till stånd en kontroll av hörseln.
Den hjälp jag erbjöds var kontroll av befintliga hörapparater.
Jag känner frustration över min situation, i dag funkar det så att när det överstiger två personer i ett samtal så får jag problem att delta!
Jag väljer att avstå från sånt som pågår i bullriga miljöer som restaurang, musik, teater med mera.
Jag ser tv med hjälp av slinga jag fått från hörselvården, dessutom apparat att hänga kring halsen vid samtal en och en.
De hörapparater jag har nu är sex år gamla och ger mig inte den hjälp jag behöver. Den nedrustning som skett i hörselvården är både trist och frustrerande!
Den personal som arbetar där gör absolut det de ska, ingen skugga ska falla på dem.
Que Vadis Vita?