Fortsättning sedan tidigare.
Alldeles innan jag flyttade till Klintehamn hade en fiskare som arbetade på en båt härifrån drunknat. Han efterlämnade en fru och en son i Estland som då stod utan försörjning – vad jag vet utan några helst försäkringar. Människor med hjärta i Lions här startade en insamling till pojken och när jag nyligen frågade en i föreningen hur det sedan gick så sken han upp och berättade om honom som genom insamlingen slapp växa upp i fullständigt armod och fick råd att studera och numera arbetar med ett kvalificerat arbete och kontakt som fortfarande upprätthålls. Det var så roligt att få höra.
För ett par år sedan förolyckades en polsk arbetare här i trakten. Han skulle byta ett tak på en hög maskinhall med eternittak och eftersom han inte använde skyddsutrustning störtade han ned 7 meter i cementgolvet när taket brast. Han efterlämnade fru och fyra barn. Efter något år läste jag en lakonisk notis på gotlandsradions sida att det i rätten inte kunnat bevisas att han inte hade ett företag och därmed inga skadestånd behövde utbetalas.
Av en ren händelse så läste jag senare en artikel där en tidning utgiven på fastlandet hade åkt ned och intervjuat änkan i Polen. Hon hade fått beskedet om sin mans död efter ett antal dagar när en vän till hennes man ringde upp och ville beklaga sorgen. Polisen på Gotland hade inte vetat hur man skulle meddela dödsfall till Polen. Hon levde nu på 4 900 kronor i månaden med fyra barn. Prisnivån i Polen är något lägre än i Sverige men det innebär ändå verklig fattigdom. Mannen hade haft en dödsfallsförsäkring på 49 000 kr men den hade hon inte klarat pappersexercisen för eftersom hon inte begriper ett ord svenska och översättning kostar 100 kr per sida. Hon hade heller inte hört ett ord från mannens uppdragsgivare på Gotland. Det här är en hjärtskärande berättelse om hur illa människor kan råka ut.
Jag tror det behövs intresse och kunskap från myndigheter och allmänhet för hur många av de utlänningar som arbetar här har det.