Om kappvändare och baktunga
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om man står uthålligt fast, så betraktas man som baktung. Jag menar inte att granskningen skall upphöra. Samtidigt är nog att de massmediala formerna lite väl baktunga i sin ojämna balans. Det positiva verkar ha allt svårare att nå fram. Jag vill kunna höra mångfaldens argument i valets tilltagande blåsväder. Myntets två sidor är för få - lite mer diamantdebatt skulle jag vilja se.
Sedan var det frågan om vinster eller förluster. Lite fundersam blir jag när förlustsmockorna viner i rond efter rond. Man vinner visserligen i slutändan inte val på att lova goda förändringar, man vinner på att tala om förlusterna väljarna får om de andra vinner. Det vi redan har är på något mer sätt värt än det man kan få och förluster skall undvikas, vem vet vad man får? Och hur skulle det se om man visste det? Det var kanske inte bättre förr eller är det ju förr desto bättre? Det beror ju på.
Det finns ett demokrati-index beräknat av tidningen the Economist. Sverige ligger högst enligt detta index och Nordkorea lägst. Demokratin kan bara hållas levande genom formernas utveckling och ditt engagemang. Det är för bekvämt att avstå påverkansmöjligheten. Vi bor ju i tiden, inte på en plats. Är det inte att få välja som är det möjligas konst?