Jag är en nyanländ, ensamkommande flyktingmänniska eller helt enkelt bara en människa som vilken människa som helst, som tror på mänskligheten.
Min barndom är stulen, jag har inga goda minnen från den, men istället hur många dåliga minnen som helst av elände och krig.
Jag har inga stora förväntningar av livet. Det enda jag önskar är att få leva i frid och fröjd och så långt som möjligt från elände och krig.
Alltid har jag drömt om att leva som andra barn, gå i skola och studera. Nu har jag tack och lov nått drömmen, jag har ett tryggt hem och går även i skolan.
Jag vill bli en del av samhället precis som alla andra och bidra till ett ännu bättre och tryggare samhälle. Och på så sätt även få ge tillbaka en del av allt det som jag fått av er.
Jag har också haft familj, precis som ni. Jag har en far, mor, syskon och kompisar, precis som ni. Dock. Kriget har tagit de flesta av dem ifrån mig. Men tack och lov här i Sverige har jag fått en ny familj, med mycket kärlek och det gör att mitt liv har tagit en vändning. En vändning med hopp om en ljus framtid.
Sist men inte minst. Varje gång som jag möts med ett leende, blir jag påmind om att människan är så underbar och att mänskligheten fortfarande lever.