Nästa år är det val i Sverige igen. Debatter och politiska utspel visar att valkampanjandet redan kommit igång. Då kan det kanske vara dags att blicka bakåt inte minst mot bakgrund av ”tvärvändningen” i svensk flyktingpolitik.
Under 2015 kom 163 000 flyktingar till Sverige. Det stora flertalet av dessa kom under hösten 2015. Ett stort antal av de flyktingar som kom var från Syrien. När situationen till slut blev ohållbar och det endast återstod tältläger som boende åt flyktingarna så vaknade våra politiker och drog i nödbromsen. Efter ”nödstoppet” svor sig politiker från rödaste rött till blåaste blått fria från allt ansvar för den situation vi har i Sverige idag. Kommunerna, sjukvården, polisen/rättsväsendet och Migrationsverket är bara exempel på samhällsfunktioner som är satta under mycket hård press.
Ingen kunde förutse att denna situation skulle uppstå hävdar politikerna. Jaså, inte det?.
1. Vid ingången till 2015 hade inbördeskriget i Syrien redan pågått flera år. Fredsplaner hade upprättats, tillfälliga vapenvilor hade inletts (för att ganska omgående brytas), och striderna hade bara fortsatt. Några förutsättningar till en varaktig fred synes inte ha funnits. Därtill var (och är) konfliktsituationen i Syrien alldeles för komplex och svårlöst. I krigets spår har flyktingströmmen hela tiden fortsatt. Med denna situation i åtanke var det väl ganska FÖRUTSÄGBART att strömmen av flyktingar skulle fortsätta.
2. I nästa andetag borde politikerna ha ställt sig frågan om vart flyktingarna hade möjlighet/önskan om att ta sin tillflykt undan krigets fasor. Det är naturligtvis mänskligt och fullständigt FÖRUTSÄGBART att alla som har möjlighet att välja söker sig dit där man tror att man kan få en dräglig tillvaro. Ett av de ”bästa” länderna att söka sig till var givetvis Sverige, eftersom Sverige nästan var det enda land där man kunde få permanent uppehållstillstånd. Alltså sökte sig många till Sverige.
”Ingen kunde förutse” upprepade (och upprepar) politikerna, men om man beaktar ovanstående väl kända fakta så var det inte svårt att förutse vad som skulle hända. Men politisk korrekthet in absurdum och rädsla för att bli anklagade för ”SD-samröre” gjorde politikerna både blinda och döva. SD varnade för utvecklingen, men ”rasister” var absolut inget att fästa någon som helst tilltro till.
I dag är Sveriges flyktingpolitik till stora delar jämförbar med SD:s. Borta är allt fagert tal om att ”inte bygga några murar” och att ”öppna våra hjärtan”.
Till sist ett tecken i tiden på att Alliansen snart kan vara ett minne blott: ”S+MP+C = sant” blir sannolikt verklighet i en snart stundande omröstning i riksdagen.