Just nu verkställs inga utvisningsbeslut för barnfamiljer till Afghanistan. Besluten upphävs inte, men ingen förs med våld ur landet för tillfället.
Det är ett fel åt rätt håll.
Det är åt rätt håll, eftersom det äntligen tar hänsyn till situationen i Afghanistan, där inbördeskrig härjar och mänskliga rättigheter kränks.
Det är fel, eftersom det fortsätter hålla människor i en plågande ovisshet.
En som nu åter lever i en sådan är Aisha. Hon går i årskurs 1 i den lokala skolan, där hon med liv och lust utforskar världen på ett språk hon lärt sig på knappt två år. Hon har fem syskon och en mor som hon inte har träffat under samma tid.
Familjen splittrades under flykten till ett bättre liv. I Afghanistan och Iran levde de under förföljelse som satt spår i kropp och själ. Själva flyktnatten försvann ett av barnen vid beskjutningarna.
Mamman och övriga syskon stoppades. Aisha och hennes pappa klarade sig över gränsen.
Med dessa upplevelser, som är långt mer än vad en människa – ett barn – kan bära, har hon nu sakta hittat en vardag. Med läxläsning, simundervisning och lekplatser.
Pappan, en klarsynt man med en handikappad arm och ett gott hjärta, slits dagligen itu av situationen. Här, på Gotland, får hans dotter ett bättre liv, fjärran från tvångsäktenskap och förföljelse.
Samtidigt vet han att resten av familjen lever under miserabla förhållanden.
I två år har han och Aisha väntat på asyl i Sverige, för att kunna återförenas med sin familj i ett säkert land. Vårt land.
Nu har detta hopp raserats. Nyss kom det andra avslaget på ansökan om uppehållstillstånd. De angivna skälen räckte inte. Förföljelsen. Hoten. Såren.
Aisha ska ”återvända” till ett krigsdrabbat land hon inte minns. Med tillägget att inga utvisningar verkställs. Beskedet cementerar en ovisshet som malar ner värdighet och livsgnista.
Aishas familj är inte ensam. En annan man frågade en volontär om hans familjs chans på asyl skulle öka i fall han tog livet av sig.
Frågan är fasansfull. Och krossande nog är svaret på en strikt byråkratisk nivå jakande. Utan manlig försörjare bedöms familjen utifrån ett annat rättsligt läge.
När svensk asylpolitik får människor att överväga självmord för sina barns skull, är det mer än uppenbart att vi är på fel väg. Ingen vill detta. Ingen politiker. Ingen tjänsteman. Ingen.
Vi kan inte förändra den fruktansvärda situationen i Afghanistan. Men vi kan förändra den fruktansvärda situationen i Sverige. #novemberuppropet är en bra början. (Aisha heter annat).