I början av maj månad föredrog förre inrikesminister Anders Ygeman propositionen ”Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken” (Prop 2016/17:188). Den sägs redogöra för regeringens fokus och arbete för ett samhälle som ska vara mer jämlikt och rättvist för alla människor. Den utstakar vägen för funktionshinderspolitiken under många år framåt. Principen om den universella utformningen i samhälle sägs vara mycket tung i propositionen. Principen säger att det ska göras rätt från början i utformning och planering i samhället, till exempel tillgänglighet, kompetens och utformning av en byggnad.
Den funktionshinderspolitiska debatten om brister och möjligheter inte så synlig och tydlig i samhället. Varför är det så? Och är det i så fall ett problem? Konkurrensen med andra politikområden på nyhetsagendan och i den övergripande samhällsdebatten kan leda till att debatten om utsatta grupper helt enkelt trängs undan. Ingen bryr sig eller reagerar på detta förutom de som själva är drabbade och deras närstående.
Jag tror att det är viktigt att till exempel public-service-medierna (Sveriges Radio, Sveriges Television) fokuserar mer på radiolagstiftningen som säger att utsatta människor ska uppmärksammas och ges utrymme genom den så kallade mångfalden i programproduktionen. Övriga medier borde även reflektera mer om själva kärnuppdraget inom journalistiken, nämligen att uppmärksamma den lilla och utsatta människans intresse och utsatthet i vårt samhälle.
Jag anser att det är ett stort problem att den funktionshinderspolitiska debatten är så försvagad som den är idag. Detta borde regeringen särskilt uppmärksamma när en ny funktionshinderpolitisk proposition presenterats, men sedan blir mer eller mindre tyst.
Vem är intresserad av den? Vem vet vad den innebär på kort och på lång sikt? Vem bryr sig om personer med funktionsnedsättningar och deras anhöriga i fråga om assistans, Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller tillgängligheten till fiskebryggan vid sjön? Funktionshinderspropositionen kom i maj månad och det är definitivt inte för sent att offentligt debattera frågor nu, i höst och senare.
När världshälsoorganisationen WHO och världsbanken kom med sin världsrapport för sex år sedan (World report on disability, 2011) var det tyst i den offentliga debatten i Sverige. Likaså i medierapporteringen. Hur ska man tolka detta? Det kan inte vara fråga om historia eller glömska. Funktionshindersfrågor och rättighetsfrågor är globala och berör oss alla.
Och som alla vet så skapar ojämlikheten i välfärden och hälsa inte bara politisk fattigdom och utanförskap. Därför har vi alla ett moraliskt och etiskt ansvar att diskutera innehåll och hållbarheten i den nya funktionshinderspropositionen nu, och i framtiden.