Kan fysiska besvär övergå till att även bli psykisk ohälsa relaterat till väntan på ett ”icke-svar” eller en eventuell dödsdom? Jag tror det. Sinnesläget dödsångest är nog inte helt ovanlig genom denna väntan.
Hör man inget från vårdgivaren inom två-tre veckor så är det inget. Varför infördes systemet med ”icke-svar”? Hur kom man på idén med att det är bra att bemöta patienter med total tystnad? Ett ”icke-svar” betyder att allt är lugnt, inget avvikande som kan tyda på sjukdom eller förvärrat tillstånd.
Det är det där ”icke-svaret” man önskar sig allra mest. Men, räcker det med att sjukvården vet att läget är stabilt? Det kanske dröjer ytterligare tre veckor innan patienten vågar andas ut. Var tog patientens delaktighet genom information vägen?
Under de här tre veckornas väntan så har många som har resurser att komma åt sin journal på 1177 varit inne där och försökt tolka vad provsvaren säger. Förhoppningsvis med lugnande effekt.
Många provsvar kan vara klara redan inom en timme. Medans patienten kan ha ångest hela långa eller korta vägen till brevlådan varje dag i minst tre veckor. Om ett provsvar dyker upp vecka fyra så kan man ana hur det känns att öppna det kuvertet.
Är det här systemet med ”icke-svar” humant, patientsäkert och kostnadseffektivt?