Rationaliseringar in absurdum
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
1955 ersattes de erkända sjukkassorna, som de kallades, med en allmän sjukförsäkring. Gustav Möller inskärpte i det sammanhanget vikten av den lokala förankringen av sjukförsäkringen.
1975 var sista året då en särskild sjukförsäkringsavgift specificerades på skattsedeln. Då skildes sjukkassa och sjukvård åt. Landstingen fick ansvaret för sjukvården medan sjukkassan skulle betala ut sjukpenningen. Genom detta arrangemang upphörde kopplingen sjukkassa-sjukvård och därmed det ekonomiska incitamentet att se till att den sjuke så fort som möjligt blev återställd, även om det kunde betyda att man till exempel bekostade en dyr operation utomlands. Så fick vi operationsköerna, detta gissel för de svårast sjuka och en skam för ett civiliserat samhälle. En sjuk människa skall ha vård och behandling omedelbart och inte efter år av väntan eller ens tre månader.
Numera har vi fått Försäkringskassan, en mastodont som utom sjukpenning skall syssla med så mycket annat.
Det kan förefalla rationellt, men det leder till sämre överblick över den speciella verksamhet som sjukvård är, och det blir svårare att upprätthålla den kompetens som krävs hos de tjänstemän som skall handlägga ärendena. För att kompensera detta behövs detaljerade instruktioner och långa listor med undantagsfall vilka alltid kan diskuteras.
Den stora organisationen medför, att den lokala förankringen försvinner och därmed personkännedomen och den kontinuerliga kontakten med läkare och sjukvård, och den riskerar att leda till sämre specialkompetens hos de tjänstemän som ska sköta verksamheten.
Rationalisering i all ära, men sjukvården lämpar sig minst av allt för byråkratisk styrning och den viktigaste sjukvårdsreformen vore att bryta ut betalningen av sjukpenning ur Försäkringskassan och koppla ihop den med finansieringen av sjukvården, där den egentligen bör höra hemma, det skulle förbättra verksamheten inte minst ur patienternas synvinkel.