Carina Lindberg kom i diskussionen med en rad intressanta uttalanden som det finns all anledning att återvända till. Det mest hårresande och absurda var när hon jämförde den ockupation som den sovjetiska kommunistdiktaturen gjorde sig skyldig till under åren 1979-89 med de insatser som bland annat de svenska soldaterna gör på FN:s uppdrag i Afghanistan idag. "Det är samma krig", hävdade Carna Lindberg.
Kan man inte se någon skillnad på en diktaturs ockupationsstyrkor och trupper som finns på plats för att säkra en demokratiskt vald regim och för att se till att mänskliga fri- och rättigheter respekteras då har man, minst sagt, en något märklig syn på demokrati.
Carina Lindberg och hennes parti vill att de svenska trupperna ska dras tillbaka från Afghanistan och att de ska ersättas med stöd för civil hjälpverksamhet. Det låter bra. Men vad skulle bli resultatet? Jo, att talibanerna med vapenmakt skulle återta vad man en gång förlorat. Att den totalitära regim talibanerna införde 1997 då man avskaffade republiken och utropade ett emirat skulle återuppstå. En tid som präglades av intolerans, förtryck, diskriminering av kvinnor och stöd åt terrorister. Är detta vad Carina Lindberg och hennes partivänner önskar sig? Jag hoppas inte det. Och jag tror fortfarande inte att det är så illa. Men det är konsekvensen om de utländska trupperna idag skulle dras bort från Afghanistan.
Afghanistans befolkning, inte minst kvinnorna, behöver de utländska trupper som finns i landet för att trygga det civila samhället. Afghanistan behöver civil hjälp och uppbyggnad av samhället; skolor, sjukhus och infrastruktur. Här är det inga alternativ mellan militär och civil hjälp som gäller. Båda behövs.
Det har förekommit ett upprop där en rad kända svenskar på vänsterkanten ger uttryck för uppfattningen att de svenska trupperna ska lämna Afghanistan. En ganska splittrad grupp som vid en närmare granskning har olika skäl för att ha denna uppfattning.
Säkert finns bland dessa människor också några tvättäkta pacifister som inte tror på våld i några sammanhang.
Det finns de som tycker att Sverige även i framtiden ska vara ett isolerat världssamvete som från säker åskådarplats ska kommentera händelser och skeenden med starka uppfattningar om hur andra ska agera. Dock utan att vi själva ska ta något ansvar, men vi ska först med att kritisera och fördöma de som verkligen gör något.
Och så har vi då de som fördömer allt som USA och Nato är inblandat i. Det spelar ingen roll vad det är eller vad som görs. Finns USA med och/eller finns Nato med då är det ont och det är fel. Vem är det som lever kvar i det kalla kriget?
Jag tar kraftfullt avstånd från Carina Lindbergs uppfattningar när det gäller de svenska insatserna i Afghanistan. De svenska soldaterna, män och kvinnor, gör en insats som har en avgörande betydelse för den afghaniska befolkningen. Svenskarnas insatser är uppskattade. Det civila samhället börjar fungera. Och till skillnad mot hur det var under talibanregimen så får också flickor gå i skola. Just skolor som tar emot flickor har varit och är fortfarande ett av talibanernas bombmål. Och det är bland annat därför det finns utländska trupper i Afghanistan idag.
Jag tycker detta är rätt och för detta avslutade Carina Lindberg debatten i Radio Gotland med att kalla mig krigshetsare. Är det att vara krigshetsare om man vill att människor ska kunna leva i sitt land i fred där deras mänskliga fri- och rättigheter respekteras - ja, då må jag vara en krigshetsare.