Svenska kyrkan tål väl att diskuteras nån gång. Ingvar Larsson och Jan Sundström har på senare tid skrivit intressanta kommentarer till vad som sker i kyrkan. Båda bor på Fårö, tror jag, och båda är nog så kritiska.
Larsson är en äkta fåröisk fritänkare. Han vill göra revolution, låta folket ta tillbaka makten över kyrkan. Han har säkert rätt i att kyrkolivet var ett helt annat på medeltiden. Då kunde vad som helst äga rum i kyrkan. Köpenskap till exempel. Domkyrkan i Visby byggdes för att kunna magasinera stora mängder gods för de tyska köpmännen.
Naturligtvis spelades det teater i kyrkan. Så kunde budskapet göras levande för inte läskunniga församlingsbor. På kyrkväggarna avbildade man den bibliska historien. Ännu när jag gick i småskola, för 70 år sen, var det den kunskap vi bibringades allra först, tillsammans med att läsa och skriva. Nu tycks Larsson med motvilja minnas morgonbönerna, psalmverserna och bibelberättelserna. Jag hade då inget emot detta.
"De som bestämmer är prästerskapet ... och partipolitiskt valda kyrkopolitiker i pastorat, stift och kyrkans centrala råd". Han menar att församlingsbornas kyrkoråd inte har något att säga till om när det gäller ekonomi, kyrkans egendom och tjänstetillsättningar. Det är inte sant, men som vanligt kan man inte alltid göra alla nöjda.
Sundström är kanske mer realistisk. "Svenska kyrkan behöver ansvarsfulla kyrkopolitiker...", skriver han. Han har liksom många andra upprörts av att en känd kyrkopolitiker i Visby sägs ha lämnat ett "osant intygande". Polisutredning är inte gjord, men frågan kvarstår. Här berör vi ett verkligt dilemma för Svenska kyrkan.
Som Sundström skriver fortsätter många att betala medlemsavgift, av diverse kanske rätt grumliga skäl. Frikyrkorna vet var de har sina medlemmar, men det gör då inte Svenska kyrkan.
Idén är att kyrkan ska vara demokratisk, alltså styras av sina medlemmar. Men dessa struntar högaktningsfullt i de kyrkliga valen. Och det är mycket svårt att få folk att ställa upp som förtroendevalda.
Det finns en föreställning att det ska råda lugn och enighet i kyrkan. Enklast då att låta dem som sitter i ledningen styra. Och kanske också en gammal tradition att det är prästen som styr. Inte underligt då om det går lite för fort i svängarna ibland. När man är van att kunna bestämma själv. OK, blev det fel, det kan ju rättas till.
En del lämnar Svenska kyrkan, också det av mycket olika skäl.
Ändå tror jag att de också vill att våra gamla kyrkobyggnader ska bevaras och underhållas. Vem skulle vilja säga: Nu låter vi hälften av de gotländska kyrkorna förfalla, bli ruiner. Det är ju pittoreskt med alla ruiner i Visby. Sen är det många som vill att det ska finnas en präst, när något händer, både i glädje och sorg. Ryktet om Svenska kyrkans död är betydligt överdrivet. Fåröborna fortsätter att ha ansvar för sin kyrka.