INSÄNDARE: Så länge raukarna står kvar...

Vi far till ön längst bort i Sverige under påsken. Där väntar raukar i gränslandet mellan mörker och ljus, mellan hav och hed och under himlavalvet står de. Somliga ler i knappt skönjbara ansikten. Om den andra Påskön berättas det om en klanhövding i gamla ölegender. När han dog delades ön upp mellan hans söner. Två söner hamnade i fejd med varandra. När en hövding för en av dessa klaner dog placerades en "moai" (stenstaty) på hövdingens grav. Statyn med mejslat ansiktet skulle hålla kvar hövdingens övernaturliga krafter på ön. Goda tider skulle sedan följa, så länge stenstoden fanns kvar.
Nu tror ju inte jag att någon placerat en rauk på en hövdings grav efter öklanfejder på Fårö - även om tanken kittlar lite eggande - eller hur? Nej, här har nog inte mänskliga händer varit inblandade utan havet är skulptören. Så länge raukarna står kvar kan man väl ändå hoppas att goda tider står för dörren. Även på påskön bortom sundet...

Insändare: Så länge raukarna står kvar...