Svensk politik har överlag under flera decennier byggt in segregationen i vårt samhälle. Den uppstår inte av sig själv utan är en följd av politiska beslut. Ingen har valt segregationen. Men många har kunnat göra val, som bidragit till att den uppkommit. Segregationen visar sig dels som växande klyftor mellan svenska medborgare, dels i utanförskapet hos dem som flyttat hit.
Ibrahim Baylan vill bryta segregationen genom att tillföra extra medel till utsatta och drabbade områden. Det är roligt när barn tror på tomten men inte lika roligt när statsråd gör det.
Baylan angriper bara symptomen, tror att pengar hjälper, men lämnar orsakerna åt sitt öde varför segregationen lär fortsätta.
Politiker kan ta beslut som minskar bostadssegregationen. De kan låta bygga nya hyresrätter till rimliga priser och etablera skolor även för invandrare i nu gynnade områden, låta närhetsprincipen gälla och avskaffa kösystemen, samt nedbringa friskolorna till den pedagogiskt idéburna verksamhet – utan vare sig religiöst eller ekonomiskt egenintresse – som de var tänkta att vara.
Det handlar om att låta elever från olika samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund få gå i så blandade grupper som möjligt. Inte därför att man inte ska få välja, utan därför att vi vet segregationens pris.
Att bryta segregationen skulle underlätta polisens arbete och förebygga brottsutveckling. Det skulle dämpa ropen efter fler poliser som åtgärder mot symptomen, och minska antalet missnöjda väljare i symptomens spår.
Att bryta segregationen skulle främja arbetet mot hedersförtryck och omöjliggöra för självutnämnda sedlighetsvakter att utöva otillbörlig makt i ett demokratiskt samhälle.
Den kulturbärande slöjan skulle bli mindre viktig till förmån för integrationen. Det är genom åtgärder i boende och skola som orsakerna till segregationen kan angripas och som förutsättningar för en gynnsam och demokratisk utveckling kan byggas.