Sex kronor mindre i pension
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Werner Karlsson fick sex år i folkskola. Han var alltså tretton år då han konfirmerades och ansågs som vuxen. Men då hade Werner redan varit dräng hos socknens storbonde i några år. Eftersom familjen var fattig så hade man inte råd att ge pojken några träskor den höst då han fyllde tio år utan han fick gå barfota ända fram tills frosten kom. Då fick han ett par skor av läraren.
Min far Werner har arbetat från elva års ålder till han gick i pension som 67-åring. Han har varit billig för samhället och betalat in massor med skatt. Jag kan inte påstå att jag är stolt över den belöning samhället ger honom nu.
Samma kväll som Werner fick sitt lönesänkningsbesked hade jag nöjet att få lyssna till en funktionshandikappad ung man i radion. David, som han hette hade en sakta nedbrytande muskelsjukdom. David var bitter på samhället, eller alla oss andra om man så vill, han var beredd att argumentera för att införa obligatorisk fosterdiagnostik och att ta bort ofriska foster. Denna man var i behov av assistenter 24 timmar om dygnet i en egen lägenhet. En nätt kostnad på några millioner per år i personalkostnad plus några hundra tusen i andra kostnader. David tyckte att samhället var uselt. Vad har då Werner rätt att tycka om samhället som sänker hans redan mycket låga inkomst. Werner har inte egen lägenhet, inte heller exklusivt flera personer endast till sitt eget förfogande. David tyckte att samhället var odemokratiskt, han skall vara väldigt glad över att han inte var närvarande då jag hörde hans utgjutelser samtidigt som jag såg Werners pensionsbesked.
Vi behöver nog en idé- och rättvisedebatt i samhället.