Måndagen den 2 maj kunde man läsa på Gotlands Folkblads sida under strecket att någon vid Socialdemokraternas årsmöte startat debatten om 6-timmars arbetsdag.
Påståendet kommer elva år för sent. S-kvinnor antog i maj 2005 riktlinjer för arbetet med att minska arbetstiden till sex timmar. Några år senare beslutade S-kvinnor och Kommunal att slopa kravet, medlemmarna värdesatte löneökningar mer än kortare arbetstid.
Sex timmars arbetsdag anses lösa de flesta problemen på arbetsmarknaden, från sjukskrivningar till arbetslöshet.
Det är underligt att just sex timmar är det optimala.
När vi på några få år kunde gå från 45 timmar till 40 timmar per vecka så ansågs det som en stor förbättring.
Då kunde arbetarna själva betala arbetstidsförkortningen genom ökad rationalisering i industrin. Den nu föreslagna 25-procentiga arbetstidsförkortningen med oförändrad årsinkomst förespeglas av de trosvissa att inte kosta något.
Ingenting kan vara mera fel. Samtidigt som dagens arbetare ofta börjar jobba fem år senare än vad man gjorde då 40-timmarsveckan infördes så borde pensioneringen flyttas fram motsvarande.
Samtidigt har vi ett uselt pensionssystem som gör att alla behöver arbeta 2–3 år längre än vad vi gör i dag, det betyder att pensioneringsdagen hamnar strax efter 70 år om dagens 40-åringar vill ha en pension som det går att leva på – detta har inte de som agiterar för 6-timmarsdag räknat med.
I denna fantastiska värld är ingenting gratis – allt ska betalas av medborgarnas eget arbete.
Åtta timmars arbetsdag ger sin köpkraft och sex timmars arbete ger ett helt annat realt utrymme för konsumtion.