Regeringen Löfven har haft allvarliga problem med sina ministrar. Efter halva mandatperioden har en fjärdedel av dem avsatts eller bytts ut. En bostadsminister, en framtidsminister, en vice statsminister… Listan fortsätter. Men ännu finns hopp hos inbitna socialdemokrater: att de mer erfarna statsråden ska vända regeringens dödläge till valvinst.
Ett av de stora framtidsnamnen för (S) har varit civilminister Ardalan Shekarabi. I regeringen Löfven har han fått tre riktigt tunga områden på sitt bord: vinster i välfärden, nya upphandlingsregler och regionfrågan. Men hur har det gått egentligen?
Frågan om vinster i välfärden har ju minst sagt havererat. Regeringens utredare har lagt fram ett vänsterradikalt förslag, i stil med löntagarfonderna, som effektivt skulle utradera valfriheten i välfärden. Utredningens egna experter har lämnat i protest och propagerar öppet mot förslaget som läggs fram. Det som taktiskt sett var en vinnarfråga för (S) har vänts till en belastning.
De nya upphandlingsreglerna följer samma mönster. Förslaget har fått massiv kritik från svenskt näringsliv och andra instanser – som menar att småföretagare kommer drabbas mycket negativt. Något stöd i riksdagen finns inte. Därför går civilministern ut med argument som att Sverige kommer få betala viten till EU om lagstiftningen inte införs – trots att inget annat land i EU gör det som regeringen föreslår.
När det gäller regionfrågan har regeringen underskattat den folkliga motviljan. Flera län genomför just nu spontana folkomröstningar, och det ser allt mörkare ut för civilministern som ville dra om strecken på kartan. Hur kunde man missa att förankra en så genomgripande förändring?
Civilministern, som till synes fått flera valvinnarfrågor på sitt bord, tycks ha vänt chanser till nederlag.
En fråga man då bör ställa sig – när tilltänkta arvtagare inte levererar – vem är det egentligen som ska rädda regeringen Löfvens dödläge? Med två år kvar till valdagen är svaret långt från självklart.