För att följa tidens anda och stilla den iver som finns att berika den gotländska faunan pratade jag häromdagen med några vänner från norr.
Dessa herrar var mycket förstående och villiga att hjälpa till, det blev så att säga en "win-win" situation. Ville jag mottaga en hästtransport av deras eminenta gåvor skulle det inte bara avlasta dem utan även skapa ett rikare friluftsliv på våran lilla ö.
Som jag ser på det så har man under många år experimenterat med det slutna ekosystem vi har i syfte att berika sina söndagsnöjen, att sedan kalla detta system för funktionellt och hälsosamt är nog att ta i. Att införa ytterligare arter kan knappast ses som varken ett problem i det avseendet eller en ny företeelse.
Att dessa nyinflyttade gäster skulle utgöra en ekonomisk hotbild ser jag inte heller som en nyhet då tamboskap är att jämställa med egendom i lagens fång och sålunda kan nämnas i samma mening som skogsplanteringar och fordon. Inte heller detta är ett argument man tidigare valt att ta hänsyn till.
Att sen dessa mina vänners gåvor skulle se oss tvåbenta som en del av menyn får nog betraktas som högst osannolikt eftersom mina föregångare sett till att det inte råder någon brist på föda.
Skulle de nyinflyttade sen i likhet med tidigare nöjesberikande skadedjur skaffa sig en allt för dominant position finns det säkert ett flertal grånande män som kan tänka sig att avhjälpa detta problem. Ty som jag förstår är detta ett intresse som överskuggar saker som förnuft och bättre vetande.
Kom sedan inte med argument om folk är rädda eller arga för vi bor ju i det mest vargvänliga områdena i Sverige, och arg - det har jag varit länge!
Så till den mest intressanta frågan. Vem hinner först? Ni skjuter av rådjuren eller att jag kör 150 mil och säger - tack, det här ska bli kul...