I dag var min flickvän på vårdcentralen och fick betala 200 kronor för en kvarts besök. 200 kronor är inte jättemycket pengar, men det är en femtedel av studiebidraget och det är 200 kronor mer än vad hon skulle behövt betala om det gotländska systemet fungerade som det skulle.
Enligt en skolsköterska på skolan (Wisbygymnasiet då alltså, hej rektorn!) ska vi ha tre skolläkare, men vi har en. Som aldrig är där. Sköterskan sa att det inte ens var värt att försöka få en tid, för det fanns inga att få. Det var alltså lönlöst att försöka få hjälp från skolan, vilket vi egentligen har rätt till enligt Skolverket.
Min flickvän gick då alltså vidare till vårdcentralen för att få en läkartid. Hon fick en läkartid på 15 minuter där en läkare kollade på hennes öga, konstaterade att hon förmodligen har ont och att en vanlig läkare inte kan åtgärda problemet. Så han skrev en remiss. En remiss som kostade min flickvän en femtedel av hennes ”inkomst” varje månad.
En remiss som inte kommer hjälpa henne ett skit förrän lasarettets ögonläkare känner att det är dags att besöka Visby igen. Gotlands enda ögonläkare är en ”stafettläkare” som kommer hit var tredje månad ungefär. Vilket innebär att hon kan behöva vänta ett halvår innan både konsultation och operation är genomförda. Hon kan alltså behöva gå ett halvår med dålig syn och periodvis outhärdliga smärtor på ena ögat.
I dag var min flickvän på vårdcentralen. Hon är ledsen och jag är arg. I hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) kapitel 2e står det att ”Där det bedrivs hälso- och sjukvård ska det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård skall kunna ges”.
Det tycker inte jag att Region Gotland lever upp till. Inte ett dugg.