Svar till Henry Lindkvist, "Stolpskottar’n" i GF.
Tja Henry - du tycker att talspråk är okej som skriftspråk. Då är det ju en paradox att du som gotlänning skriver "mej, dej och sej", när du som gotlänning säger "mi, di och si".
Vad jag förstår tycker du att det är acceptabelt att skriva dialektalt (talspråk) i vårt skriftspråk. Jag tar dig på orden och ryser av blotta tanken att vi skulle implementera skånskan och stockholmskan - värsta språken - i skriftspråket.
Skånskans "gradör och vädör, seu (så) och geud (god)" och 08-språkets "setat (suttit), tröck (tryckte), röck (ryckte) och böt (bytte)" passar knappast i skriftspråket.
En pluraländelse som är rödlistad i såväl 08-språket som gotländskan är -or. 08-orna säger "mammer, papper, karter, fråger" och så vidare. Vi gotlänningar säger "mammar, pappar, kartar, frågar" och så vidare.
In med detta i skriftspråket? Nej, det blir bara ett virr-varr. I facktidningen Journalisten skrev för tiotalet år sen en medlem i Svenska språknämnden: "Vi ska vara glada över att vi har ett gemensamt skrivspråk från Ystad till Haparanda".
Man blir inte mer "folklig" för att man ersätter skrivspråk med talspråk. Nej, talspråk i skrift är en "varg i veum" (fredlös, fågelfri).
Varg i veum har vi hämtat från fornisländskan: "Ja jag stack i brand hans (Balders) tempel. Varg i veum heter jag". (Esaias Tegner, Fritofs saga 19 (1820).