Människorna på asylboendet i Fårösund har fått ett ledsamt besked.
Nu ska det stängas. Flera av dom som bor här har flyttats fyra gånger redan men säger att de står ut så länge de får vara kvar på Gotland. Här har de lärt känna människor, fått både vänner och bekanta, klasskamrater och praktikplatser. Här känns så pass mycket ”hemma” som det nu kan kännas som flykting.
I flera av familjerna finns personer som mår mycket dåligt psykiskt redan innan beskedet om stängning. Ja vi vet, det är helt enligt regelverk och det strider inte mot något i lagen.
Men när ska de mjuka värdena räknas? Hur mycket mänskligt lidande ska skapas här i Sverige för en grupp som redan är så utsatt och har utstått så mycket?
Här finns etablerade kontakter med nätverk och hjälporganisationer som stöttar där systemet fallerar. Relationer byggda på ömsesidigt förtroende.
Vi hjälper till med allt möjligt från rent materiella spörsmål till att överklaga avvisningsbeslut när advokaterna inte gör det i tid.
Självklart finns det bra människor även på de nya ställena, men att börja från början och lära känna och våga lita på ytterligare nya människor tar tid och kraft. Kraft de behöver i sin asylprocess. Beslutet kommer i brev två dagar före jul när de flesta svenskar gått på ledighet. Desto svårare för dem som vill säga sin mening i frågan. Det tyngst vägande skälet till flytten ska vara att kommande boende ger möjlighet till självhushåll och därför ger ett mer ”vanligt liv”.
Men hur vanligt är det att flyttas runt som en vara, en ruta i ett brickspel? Och vad är viktigast för dom som berörs? Märkligt att de aldrig kommer att ens få frågan.
Vi förstår självklart argumentet med förtätning, vi förstår att Migrationsverket måste vända på kronor och ören för att få det att fungera. Men återigen ser vi hur en myndighet kommer att spara för att senare bekosta en annan.
Vi menar, vad kostar det i vård och omsorg senare när människor bryts ner psykiskt? Vad kostar det i form av åtgärder när det integrationsarbete som redan är genomfört raseras och förtroendet med det?
När ska vårt samhälle väga och mäta i humanistiskt förstånd och inte bara i monetär ordning? När ska våra ledande politiker ge direktiv till statliga myndigheter i samklang med barnkonventionen, och med medmänsklighet som självklart ledord? Låt våra nya gotlänningar stanna.