Ser solen går ner i havet från en raukstrand på Fårö. En filmblodfärgad skiva lyser genom en tunn molnslöja. Jag funderar över varför vi tycker om att se solnedgångar.
En del ser slutet av en sommardag i varseblivandets tecken, där alla sinnen fått sitt och detta är Grande finale. Några undrar vad som finns på andra sidan horisonten, om det är varmt där, när solen kommer droppande över kanten? Andra undrar vad morgondagen kan komma att föra med sig. Kommer solen tillbaka ännu en dag? Blir det en seglingsbar, badbar, lekfull, och varm dag? Detta alltmedan solen går ned på tid.
Solen anses ju enligt svensk praxis ha gått ner när dess mittpunkt mött horisonten. Och sedan går det fortare... det är ju allmänt känt (något som jag tror utan riktiga belägg). Man tror att det finns mer tid än det finns, att ta vara på varandra. Att ha samtal, njuta vänskapen och känna vibrationen av den framtid som är på gång. Så går solen ned och månen träder fram halvfull över tallskogen. Eller är den månne halvtom? Det bryr sig inte en trött sol om. Den har fullt upp med att återkomma till ön längst bort i Sverige, senast i morgon.