Plötsligt kom det rätta ögonblicket för sommaren att göra entré på allvar.
Visst har det väl varit en och annan stund tidigare i blåsten, men en varm och stilla morgon har det varit ont om.
Kanske fullmånen över Sudersandsviken bidragit eller släpljuset på eneheden? Längtan från många är viktig tillsammans med ”nu är det väl ändå dags”.
Så nu är havet inte bara upprört blått, vinden är ljummare och skratten hörs i strandbrynen.
Det må ha varit en månförmörkelse, men det vi vill ha är en solvärmelse... Tack för den!