Gränsen mellan vår och sommar är flytande. Ändå vill jag påstå att sommarprimörkänslan redan infunnit sig på ön.
Grannens tomt är alldeles vit av hundkäx bakom tunet. Vinden är mer ljum än kall (åtminstone idag) och lövridåerna döljer alltmer gårdar och stenstugor.
Ljuset är på väg att nå årets "all-time-high", medan syrendoften på närdistans ännu är ljuvlig. Vita sandstränder och grönblåa vattenspeglar under knallblå himmel inbjuder otåliga bara vita fötter. Tärnorna härskar över stränder av sten.
Säkerhetsavståndet är längre an man kan tro.
Den oförbrukade sommaren ligger framför oss och man kan ana och längta efter jordgubbarnas tid och tillbehöret "oppskremdar feitmjoulk". Det första myggbettet kliar på handryggen som en påminnelse om kommande prövningar för myggens favorit nummer ett.
Det hindrar inte att tiden är inne för att vara ute. Bäst föredatum är strax och ändå bortom synhåll. Det är sommarprimörens paradox.