En väninna skickar mig ett klipp från Svenska Dagbladets kulturavdelning lördag 4 mars 2017. Det är Sofia Lilly Jönsson som på nytt tar upp problemen i Visby domkyrkoförsamling. GT har refererat den visitation som biskop Sven-Bernhard Fast gjort i domkyrkoförsamlingen och den kritik han framfört.
Sofia Lilly Jönsson går längre. Hon menar att biskopen är otydlig när han förnekar att det finns en konflikt.
Det gör även kyrkorådet som försäkrar att allt håller på att ordnas till det bästa. Jönsson som är skarp i sina bedömningar menar att det snarare handlar om ett myteri mot kyrkans befälsordning. Biskopen har högsta tillsyn över stiftet men han saknar arbetsgivaransvar över prästerna sen kyrkan skildes från staten år 2000.
Kontraktsprost Monica May har i anmälan till domkapitlet framkastat förslag om en delning av Visby domkyrkoförsamling, så att hela området utanför muren skulle bilda en egen enhet. Både flest medlemmar och mest kyrkoavgifter skulle finnas där. Något som biskopen naturligtvis inte vill se.
Men förslaget illustrerar problematiken. Jag har varit ersättare i kyrkorådet ett par perioder och vet en del om bakgrunden.
Stadsdelskyrkorna avlövades bit för bit, senast avslutades samarbetet med Tjelvarkyrkan.
Besparingar gjordes genom att dra ner på resurser till stadsdelskyrkorna till förmån för verksamheten i domkyrkan.
Allt det var möjligt därför att som Jönsson skriver ”kyrkorådets demokrati är satt ur spel genom ett arbetsutskott i majoritet”. Naturligtvis vinner majoriteten i en demokratisk organisation, men här var det så fiffigt att de ledande i de två nomineringsgrupperna tillsammans med domprosten bildade en majoritet som saknade opposition. I protokoll stod bara: ”Beslöts enligt arbetsutskottets förslag”. Ingen diskussion redovisades.
Sofia Lilly Jönssons påvisar att ”...det finns ingen nationell nivå som utövar tillsyn ovanför stift och biskop”. Kyrkan saknar en högsta instans att vända sig till med klagomål.
Sedan Svenska kyrkan skildes från staten finns en uttalad uppgift att vara en rikstäckande, demokratisk institution.
Då behövs en central instans som håller ihop. I kyrkligt ordval kallas det ”en episkopal ordning”.
Svenska kyrkan är inte kongregationalistisk, som frikyrkosamfund, där varje församling är självstyrande.
Jönsson nämner ett fall i Stockholms stift där en domprost som blivit oense med sin biskop tog konsekvensen och lämnade sin tjänst. Tydligen bör Svenska kyrkan arbeta med sin uppgift att vara en demokratisk riksorganisation.