Sverige är det land i världen där övergången från kontanter till digitala betaltjänster har gått längst. Det finns många fördelar med digitaliseringen, men den är inte problemfri.
En utmaning är att grupper som befinner sig i ett digitalt utanförskap – ofta socioekonomiskt utsatta, äldre och funktionsvarierade – har problem att klara av vardagslivet i ett allt mer kontantfritt samhälle. En annan utmaning är att det inte finns alternativ till kontanter i krissituationer.
I länsstyrelsernas nyligen publicerade rapport ”Bevakning av grundläggande betaltjänster 2018” beskrivs kontantkedjan som sårbar. För Gotlands del konstaterar länsstyrelsen att det bland äldre, funktionsnedsatta och nyanlända finns personer som upplever problem med de grundläggande betaltjänsterna med anledning av den snabba avvecklingen av kontanter. Antalet serviceställen som erbjuder kontanter har minskat från 36 till 34 stycken under året.
För att möta utmaningarna presenterade Riksbankskommittén förra året delbetänkandet ”Tryggad tillgång till kontanter”. Där föreslås en lag som innebär att sex stora banker får ansvar för att bibehålla befintlig infrastruktur för uttag av kontanter och deponering av dagskassor.
Förslaget är problematiskt av flera skäl. Bankomats främsta invändning är att kontantinfrastrukturen är samhällsviktig och därför bör vara en statlig angelägenhet. Flera andra remissinstanser instämmer i detta. Till exempel skriver Finansinspektionen att ”tillgången till kontanter är en kollektiv nyttighet som staten rimligen bör svara för”.
En annan stor brist med Riksbankskommitténs förslag är att åtgärderna inte omfattar hela kontantkedjan. Det föreslagna lagkravet på banker handlar enbart om uttagsmöjligheter och insättningar av dagskassor. Det finns inga förslag kring exempelvis lagerhållning av kontanter i depåer, insättning för privatpersoner eller handelns och det offentligas mottagande av kontanter som betalmedel.
I det slutbetänkande som Riksbankskommittén ska lämna senare i år hoppas vi därför att staten i form av Riksbanken får ett förtydligat ansvar för att upprätthålla – ibland genom subventioner – hela kontantkedjan.
Riksdagsledamöter och lokalpolitiker från Gotland kan bidra till att göra detta möjligt, genom att aktivt försöka påverka Riksbankskommittén, riksdag och regering i rätt riktning. Om staten inte får ett övergripande ansvar för kontantinfrastrukturen är risken annars att gotlänningar får allt svårare att använda kontanter.