Få minns maj 2008 när SD för första gången passerade spärren till riksdagen . KD-ledaren Göran Hägglund kunde inte föreställa sig att hans väljare skulle svika honom eftersom ”Sverigedemokraterna står för helt andra värderingar och en helt annan människosyn än vad vi gör, så möjligheten att det partiet fångar våra väljare är mycket liten”.
10 år senare närmar sig SD ett opinionsstöd som gör dem till det näst största partiet i Sverige. Vad hände?
Jag ser många paralleller med vad som sker i samhället i dag och Region Gotlands beslut att inte tillåta Nordiska motståndsrörelsen (NMR) att få en plats under Almedalsveckan. Jag är själv en kvinna, 26 år gammal, student inom antropologi och tar inget politiskt ställningstagande i denna debatt, däremot behövs ett ställningstagande göras om vart Sverige är på väg.
Genom mina studier inom antropologi med fokus på etnicitet, religion och konflikt kan jag konstatera att det finns farliga konsekvenser av hur Region Gotland väljer att agera i denna fråga. De senaste 10 åren har en politik och mediabevakning utformats där endast de som har ”rätt” värderingar och åsikter ska få omnämnas och resterande grupper och personer ska tystas. Vi kan se samma retorik användas runt om i världen och det har bara resulterat i en sak: kaos, terrorism och krig.
I Sverige har vi någonting vackert kallat yttrandefrihet som har till syfte att låta samtliga åsikter ha ett lika värde. Genom att stänga ute åsikter, hur olika de än är från våra egna, värnar vi inte om våra egna grundlagar och framförallt: vi uppmuntrar inte till dialog. Sommaren 2017 bokade jag ett flyg från Göteborg för att kunna närvara när NMR höll tal i Almedalen. Jag gjorde det för att jag ville skapa en dialog, inte en debatt, inte en argumentation, utan en dialog gällande hur det kan komma sig att människor som är uppväxta i samma land kan ha så skilda värderingar, världsbilder och etnocentrisk lins. Jag ville försöka förstå anledningen till varför någon kunde se världen så annorlunda. Istället för att anta och tycka saker förstod jag att det var endast via dialog med de som är aktiva i partiet jag kunde få veta. Den interaktion jag hade med dem har utvecklat mig enormt som människa eftersom det fick mig att börja kämpa för att fler människor måste våga ta obekväma konversationer och samtal.
Om vi inte talar med varandra och försöker hitta roten till problematiken och gemensamma lösningar kommer vi inte vara bättre än de diktatoriska regeringar som tystar ned minoriteter. Framförallt bereder vi vägen för ett samhälle där extremism och terrorism kommer att bli mer förekommande. Istället för att fokusera på rätt och fel måste vi skifta fokus till att lyssna på problematiken bakom åsikterna.