Svar till Anna Hrdlicka ”rakryggad moderat”.
Jag håller med dig om att drivkraften i politiken är vad man vill åstadkomma.
Vi gick som en allians till val på att bilda regering med Ulf Kristersson som statsminister, men om vi inte fick, och det var vi mycket tydliga med, majoritet så skulle vi söka blocköverskridande lösningar för att inte nationalistiska Sverigedemokraterna skulle få en avgörande roll i svensk politik.
Nu vann vänsterblocket valet med en mycket knapp marginal, ett mandat mer än alliansen.
Det här enda mandatet räcker för att, med en alliansregering, vara beroende av Sverigedemokraternas stöd vid varje blocköverskridande votering. Ett stöd som enligt dem skulle kosta.
Det naturliga för alla Alliansens partier hade då varit att öppna för blocköverskridande lösningar. Men här sa tydligen Moderaterna nej till sådana lösningar.
Istället så öppnade man, som jag anser, för en konservativ regering med Moderaterna och Kristdemokraterna som kunde ta emot ett ”passivt stöd från SD.”
Den grundmurade blockpolitik som har genomsyrat svensk politik har inte varit det bästa för landet. Därför anser jag att det var helt rätt att söka sig andra vägar och lösningar.
Liberalerna och Centerpartiet försökte finna sådana lösningar med i första hand Alliansen och Miljöpartiet eller Socialdemokraterna men Moderaterna sa nej till detta.
Nu har vi fått en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet med ett stöd, genom januariavtalet (JA), med Liberalerna och Centerpartiet.
I detta avtal har Liberalerna och Centerpartiet fått igenom mycket av sin liberala politik. Det skulle de inte ha lyckats med i en moderat/ kristdemokrat-regering där varje blocköverskridande voterig avgjorts av SD.
Anna Hrdlicka påstår helt oriktigt att Liberalerna och Centerpartiet har gett Vänsterpartiet inflytande. I de fall de skulle få ett sådant inflytande är om Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna ansluter sig till Vänsterpartiet i en gemensam omröstning.
Vilket i alla fall för mig verkar föga troligt, om man inte i så fall av rent okynne vill fälla regeringen.
Jan Björklund har, som jag ser det, bara fullföljt den politik Bengt Westerberg öppnade för, utan att lyckas den gången, när han var i partiledare för FP.
Att kunna lösa svåra frågor i samförstånd och få till breda lösningar är, anser jag bättre än att låsa fast sig i ett förödande blocktänkande.
Men jag förstår att Anna Hrdlicka är lite sur för att det inte gick hennes väg.
Det tyckte även räven om rönnbären.