Ja, hur länge Thomas Sundström får vara konstnärlig ledare för Länsteatern vet jag inte.
Huruvida dom berättelser vi gör på teatern, med och utan musik, är förlegade eller inte kan jag inte heller säga.
Vad jag kämpar för, och i viss mån tror mig uppnå, är ett varierat och samtida utbud som skall tillfredställa olika smaker och olika målgrupper.
Kanske lyckas vi inte alltid, det återstår givetvis för publiken att själv avgöra.
Jag kan dock försäkra att inget tas för självklart eller givet, varje stund på någon av våra scener har vi lagt ner mycket möda och eftertanke kring.
Om jag får passa på att kommentera Susannes exempel från ovan “Det finns alltid en ny tjej i klassen...", det vill säga "Ekvationer, Bråk och Andra Relationer" så kommer hon att se en helt annan utveckling av pjäsen än av vad hon i insändaren ger sken av att tro.
OM pjäsen skulle hålla fast vid dessa enfaldiga kvinnobilder skulle naturligtvis Susanne ha rätt. Det har hon alltså inte, i det fallet.
Pjäsen om "Den åldriga damen “med huckle" som med lite svordomar och humor tar sig igenom sitt förnedrande slut, hon pratar med sin döda syster. "det vill säga "Jag Är Inte Död - Än", kan inte med något sätt säga utgöra en stereotyp bild av kvinnor. Det är väl snarare MÄN som brukar få bre ut sig om hur dom försummat sina familjer och barn för konstens skull?
Konst och scenkonst är inga exakta vetenskaper, och vi kan (och kommer kanske alltid) ha olika åsikter om vad som är bra och mindre bra. Det är viktigt att diskussioner inte skjuts under mattan eller förs i lönndom.
Det är bra att ni kommer till teatern. Vi vill förstås att ni ska tycka om det vi gör, men om ni inte gör det ska ni förstås säga ifrån. Allt vi gör, gör vi ju i ett sammanhang och publiken och dess reaktioner är en del av detta sammanhang.