Svensk vindkraftplanering - käpprätt åt skogen!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu tycks denna regel inte längre tillämpas. Såväl planerare på länsstyrelser och kommuner, som vindkraftprojektörer tycks ha fått för sig att det blåser med över skogsmark än man tidigare känt till; att nya tidigare okända vindresurser har upptäckts i Sverige. Deltagare på Högskolans vindkraftskurser vill planera stora projekt i skogsbygderna och tjänstemän från kommuner ringer till Högskolans Centrum för Vindkraftinformation och undrar om detta är sant. Svaret är: Nej.
Missvisade vindresurskartor
Denna föreställning om att nya stora vindresurser har upptäcks i skogsbygderna härrör från den nya vindkartering som Energimyndigheten har publicerat. De nya vindresurskartorna har gjorts av forskare från Uppsala Universitet, som använt den så kallade MIUU-modellen. På vindresurskartorna anges vindens medelhastighet över hela Sverige, i ett rutnät med 1 km mellan punkterna. Och av kartorna att döma blåser det faktiskt bra även över skogarnas trädtoppar.
Det är inget fel på själva vindresurskartan, som vetenskaplig produkt. Den är mycket bra gjord och tycks enligt de verifikationer som presenterades på Energitinget i mars i år stämma väl överens med verkligheten. Problemet är att den information som kartorna innehåller inte är tillräcklig som underlag för planering. Den är som gjord för att misstolkas, vilket leder till att vindkraftplaneringen är på väg käpprätt åt skogen!
På kartorna, där vindens medelhastigheter anges med olika färger, visar nämligen samma färg inte samma sak; höjden över marken varierar. För att nå upp till samma medelvind krävs i vissa områden betydlig högre torn på vindkraftverken än i andra områden med samma färg (medelvind). Det är dyrt att öka tornhöjden på vindkraftverk. Den investering som krävs för att bygga vindkraft i områden med samma medelvind kan skilja sig radikalt; i ett område blir vindkraft en lysande affär, i ett annat med samma färg (medelvind) en given konkurs. Det kan dock de tjänstemän som ska utarbeta planer för vindkraft inte se på kartorna. Kartorna kan med andra ord inte fungera som ett vettigt planeringsunderlag.
Utmaning eller dumdristighet?
Det finns emellertid en annan och betydligt allvarligare risk med att bygga vindkraft i skogen. Trädtopparna skapar turbulens som bromsar vinden. Från trädtopparna och en bra bit ovanför dem innehåller vinden kraftiga luftvirvlar.
Stora moderna vindkraftverk har en rotor med en diameter på 80 meter eller större. På slät mark utan skog brukar vindkraftverkets torn ha ungefär samma höjd som rotorns diameter. I en skog får man först lägga till ¾ av trädens höjd, och sedan ytterligare 10-20 meter för att rotorn ska hamna över den mest turbulenta vinden ovanför trädtopparna. Då kommer vi upp i tornhöjder på 105-110 meter.
Vindhastigheten över skog ökar långsammare med höjden än den gör över en slätt. Vindprofilen lutar kraftigt. Det leder till att vindens effekt på rotorns övre del kan vara mer än dubbelt så stor som vid dess nedre kant, vilket förstås utsätter vindkraftverk för stora påfrestningar. Verkens vindeffektkurvor, som visar hur mycket de producerar vid olika vindhastigheter, stämmer inte heller, eftersom de utgår ifrån vindens effekt i rotorns mitt och förutsätter att den är relativt jämnt fördelad över rotorns yta. Det innebär att de produktionskalkyler som görs i skogsklädda områden inte stämmer med verkligheten.
Det finns få studier av vindkraftverk i skog. Det beror på att det är så uppenbart riskabelt och olönsamt att placera vindkraftverk i en skog. Det finns däremot en del studier om hur nära en skog man kan placera vindkraftverk. Ett sådant seminarium hölls i Glasgow i mars 2004. Där konstaterades att över skogsklädda områden får man lägre vindhastighet, ökad turbulens (luftvirvlar), ökad vindskjuvning (skillnad i vindhastighet med höjden), ökad osäkerhet vid beräkning av vindresurser, ökad osäkerhet för vind-effektkurvan (som används för att beräkna vindkraftverks produktion), samt ökad belastning på vindkraftverken (minskad livslängd).
De tumregler som bygger på dessa studier anger att avståndet till ett skogsbryn bör vara minst ett par hundra meter (det beror på verkets höjd i förhållande till trädens höjd, etc) och helst 1 km.
Det finns vindkraftanläggningar i skogsbygden som producerar förvånansvärt bra. De är emellertid placerade på skogsklädda bergstoppar, så att verken i praktiken står fler hundra meter över den omgivande skogen. Det finns dock även anläggningar som producerar betydligt mindre än beräknat, i något fall bara hälften. De är placerade nära skogsbryn eller i öppningar i en skog. Det är viktigt att inga fler gör om samma misstag.
Man kan inte begära att planerare på länsstyrelser och kommuner ska vara så insatta i vindens egenskaper att de själva ska dra dessa slutsatser. Det är vindresurskartorna, och den bristande informationen om hur de ska tolkas och användas, som det är fel på.
I början på 2000-talet föreslog myndigheterna att 60 procent av vindkraften (6 TWh) skulle placeras på djupt vatten, utanför territorialvattengränsen, där havsbotten är för djup och avstånden till elnäten för stora för att vindkraften ska kunna bli lönsam. Den tanken har nu skrotats. Nu pekar man i stället ut skogsbygderna som lämpliga områden för vindkraft. För att vindkraften ska utnyttjas effektivt och bli lönsam måste den byggas ut där marken är jämn och slät, helst nära kusterna, och hellre i många små grupper (3-5 verk) än i få stora parker. Så har man gjort i Danmark och Tyskland och så kan man göra även i Sverige. Vindkraftverk ska placeras där det blåser och Vindbruk ska bedrivas av lantbruk på landsbygden.