Tankar i en gotländsk sommar- kväll
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Detta fält runt vilket många bor, de flesta bofasta gotlänningar, själv är jag än så länge fastlänning, men med hjärtat djupt förankrat på denna plats sedan mer än 40 år.
Mitt livs stora dröm gick i uppfyllelse då vi hade möjlighet att bygga ett hus på platsen vid muren invid fältet.
Att fältet skulle bebyggas visste vi, sju tomter var planerade enligt avstyckningsplanen och vi unnar verkligen fler få bo och njuta här.
Plötsligt en dag får vi höra att fältet är delat i 13 tomter. Vatten och avlopp gör att allt händer väldigt snabbt, någon detaljplan hanns inte med i detta skede. Sex av tomterna köps av ett byggföretag som ska uppföra sex herrgårdar i två våningar med dubbelgarage och tillhörande gäststuga. Hur ska allt detta få plats på denna yta?
Man gör reklam i annonser om att "miljön ligger i skyddande svalkande tallskog", de enda tallar som finns är de som står på angränsande tomter.
Naturen, miljön, människorna som ska bo och de som redan bor blir berövade så mycket om man exploaterar så stort i ett tidigare fritidsområde.
Går det alltid till så här när bygglov ges, en signatur på ett papper, så är allt klart. Vem tar sig tid att informera och lyssna på dem som blir närmast berörda?
I reklamen för herrgårdarna står vidare att "närmsta granne är Fridhem och Högklint". Vi som bor runt fältet blir väldigt nära och närmsta grannar.
Nu stiger månen upp över fältet, mörkret faller, tystnaden bryts av prasslet från en igelkott. Jag blir glad av att se en av de få kottar som finns kvar.
Dags att stiga ner från stenmuren, gå in och sova och se fram emot ännu en soldag i morgon.