Valfrihet är väl i dag det mest omhuldade begreppet i politiken. Det märks inte minst på våra lokala ledarsidor och insändarsidor.
Valfrihet har laddats med mycket positivt innehåll – rätten att välja dagis, skola, läkare, äldreboende med mera, med mera.
Friheten att välja och graden av valmöjligheter verkar ibland mer intressant och angeläget än kvaliteten i samhällstjänsten. Med fokus på valfrihet har också det politiska språket förändrats.
I dag talas mer sällan om ”medborgaren” som har ett ansvar för sig och sin del i samhället. I stället talas om” kunden” eller ”skattebetalaren” det vill säga någon som ser sig själv som köpare av en samhällstjänst.
Det är stor skillnad mellan ordet ”köpare/skattebetalare” där fokus riktas mot den egna personen och ordet ”medborgare” där innebörden också omfattar andra.
En annan förändring i det politiska språket är att folkvalda ofta väljer att betona att de företräder ”skattebetalarna” i stället för att betona ”medborgarna”.
Det är inga neutrala och oskyldiga ord i nya det politiska språket. Det är ord som visar på stora värderingsförskjutningar med fokus på ”jag och mitt”.
Går vi vidare och tittar på ledning och styrning inom den offentliga sektorn ser vi en liknande utveckling i det omtalade ”New Public Management” NPM.
Sedan början på 1990-talet blev NPM det nya sättet att styra och kontrollera verksamheter inom den offentliga sektorn; ett sätt präglat av en överdriven och alltför nitisk detaljstyrning med dokumentationskrav, styrtal, nyckeltal, styrdokument, mallar...
Många studier har i efterhand visat att NPM lett till ökad administration, ökad misstro och minskad tillit i organisationen och en tilltagande ”avprofessionalisering”.
Inom NPM används ett språk där man oftare talar om kunder, objekt, faktorer med mera i stället för om barn, elever, studenter, patienter; ett språk som lett till en begynnande ”avpersonifiering”.
Nyligen skrev Björn Wiman i DN om den polska regeringens groteska ”förintelselag”. Han refererade då bland annat till den tysk-judiska lingvisten Otto Klemperer som dissekerade språket utifrån övertygelsen att de ord med vilka vi talar också är avgörande för vilken sorts samhällen vi skapar och vilka människor vi blir...
I ett välfärdssamhälle måste man lära sig att se andra som sina medmänniskor.