Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under 20 år fortsatte idyllen, men 1984 blev jag omplacerad pågrund av min sjukdom. Efter några år på Länsskolsnämnden och sedan på Läromedes-Centralen är jag nu sedan cirka 10 år pensionär på riktigt. Jag kan inte tänka mig en bättre pensionärstillvaro. Nästan dagligen möter jag ute i samhället någon gammal elev eller förälder eller kollega och får någon vänlig kommentar. Det är så roligt att träffa någon och få veta hur det gått dem. Bland mina små skolbarn finns till exempel en kurator, en radio-reporter, en violinist i radions symfoniorkester, flera köpmän, en advokat, en läkare flera sjuksköterskor och så vidare.
