I en insändare i GA 21 maj skriver en av alla dessa ”besserwissrar” att nu kommer det ett antal forskare nästa vecka kommer till Gotland och ska ”prata” om hur man undviker vattenbrist på Gotland genom att stoppa kalkbrytning.
Det har gått inflation i alla som tycker och tror att man genom att stoppa kalkbrytningen får mer vatten. Hur ser det ut på Sudret, ett område som det inte bryts kalk på men har en mycket större brist på vatten än norra Gotland där kalkindustrin är lokaliserad. Är det också kalkbrytningens fel?
Vattenfrågan har en helt annan dimension men som kanske tyckare från fastlandet inte är medvetna om. Att ha tillgång till det viktigaste livsmedlet som finns – vatten – förstår vi Gotlandsboende och är väl medvetna om. Insändarskribenten skriver att vi som bor på Gotland har svårt att förstå detta. Jag vill påstå att om det är något vi förstår så är det vattenbristen. Hur vet insändaren att vi inte förstår?
Om man har lite geologiska kunskaper om den gotländska kalkberggrunden och hur Gotland under 1800-talet och en bit inpå 1900-talet utdikades så finns svaret där på vår vattenbrist. Men det är inte det allena saliggörande. Vi förbrukar mycket mer vatten per invånare/besökare än vi gjorde när utdikningarna startades.
Det största problemet är att den nederbörd som faller över Gotland inte stannar på ön utan rinner ut i havet. Innan utdikningen, se gamla kartor, var Gotland täkt av myrar som gjorde det möjligt att förhindra en snabb avrinning. Insändaren och hans forskarkollegor bör ägna sig åt frågan hur vi får vattnet att stanna kvar på Gotland. Med andra ord vattenmagasin behövs åter nya myrar mindre åkermark det är frågan.
Insändaren jämför Nauru med Gotland. Det är absurt, kalkbrytningen upptar en mycket liten areal av Gotlands totala yta så att vi skulle drabbas av samma problem som på Nauru är en mycket konstig jämförelse.